Etikett: biverkningar

Homeopati effektivt vid öron-, näs- och halsinfektioner

Riley D, Fischer M, Singh B, Haidvogl M, Heger M
Homeopathy and conventional medicine: an outcomes study comparing effectiveness in a primary care setting
 
J Altern Complement Med 2001; 7: 149–159

Sex kliniker i fyra länder skrev antingen ut homeopatiska läkemedel, eller antibiotika, hostmedicin och dylikt, åt 456 patienter med vanliga infektioner i luftvägar och öron. De som fick homeopati blev snabbare friska och fick färre biverkningar.

Det började med att två stora metaanalyser, av Kleijnen et al år 1991 och Linde et al år 1997, visade att homeopati är mer än två gånger effektivare än placebo. Metaanalyserna drog inga slutsatser om hur effektiv homeopatisk behandling är för olika kliniska diagnoser. Men båda metaanalyserna föreslog att forskning som vill undersöka effektiviteten vid olika åkommor som metod kan använda den prospektiva observationsstudien*. Det är en vanlig metod inom medicinsk forskning i klinisk vardag.

Studien Homeopathy and conventional medicine: an outcomes study comparing effectiveness in a primary care setting av David Riley et al, som den här texten går igenom, lades upp som en internationell multicenter prospektiv observationsstudie i praktisk klinisk verksamhet.

Studien ställde frågan: Hur står sig homeopati jämfört med konventionell behandling när det gäller tre vanliga åkommor, som problem i:

1) de övre luftvägarna, som snuva och förkylning, allergier inkluderade

2) problem i nedre luftvägar, som bronkit, med allergier inkluderade, eller

3) öronproblem.

Den primära målsättningen var att jämföra effekten av konventionell eller homeopatisk behandling av dessa tre vanliga åkommor. Effekten mättes som att patienten skulle vara botad eller klart bättre inom 14 dagar efter insatt behandling.

Sekundära mål var att studera hur många som tillfrisknade och hur snabbt, biverkningar, hur nöjda patienterna var och hur lång tid besöket hos läkaren tog. Det sista var för att se om kostnaderna skiljer sig mellan de två olika behandlingsmetoderna.

Studien pågick mellan juli 1996 och augusti 1997. Totalt deltog 30 behandlare på sex kliniker i fyra länder (Tyskland, Schweiz och Österrike i Europa och tre stater i USA). 24 var läkare utbildade inom konventionell medicin, fyra var läkarassistenter (en högskoleutbildad yrkeskår som finns i en rad länder) och två var sjuksköterskor. De deltagare som förskrev homeopatiska läkemedel var utbildade i homeopati och hade minst fem års praktisk erfarenhet av att jobba med den homeopatiska läkekonsten.

Totalt 456 av ursprungliga 500 patienter fullföljde studien. Av dessa fick 281 patienter homeopatisk behandling och 175 patienter konventionell medicin. Bland de som behandlades homeopatiskt var 44,5 procent mellan 18-64 år och närmare 40 procent 2-11 år. Närmare 80 procent inom den konventionella gruppen var mellan 18-64 år.

Dag 14 och dag 28 efter patienten besökt kliniken intervjuades patienten via telefon. Detta gjordes av externa företag som specialiserat sig på forskningsintervjuer, för att inte riskera att patienten ville ge ”sin läkare” svar som hon eller han trodde läkaren ville höra.

Resultaten visar att efter 14 dagar rapporterade 82,6 procent av dem som fick homeopatisk behandling att de var botade eller rejält bättre. I gruppen som fick konventionell medicin var det strax under 68 procent som sa samma sak.

Ser man på kriteriet bättre efter en dag, eller inom tre dagar, efter behandling, svarar den homeopatiska gruppen 16,4 procent första dagen och 50,9 procent inom 1-3 dagar. Motsvarande för gruppen inom konventionell medicin var 5,7 procent och 51,4 procent.

Även när det gäller biverkningar skiljer det sig mellan grupperna. Bland dem som fick homeopatiska läkemedel rapporterar 7,8 procent biverkningar, ofta i form av huvudvärk. Av dem som fick konventionell behandling uppgav 22,3 procent biverkningar, i regel biverkningar från antibiotika. Cirka 71 procent fick antibiotika i gruppen som behandlades konventionellt.

Inom båda grupperna var patienterna nöjda med sin behandling; 79 procent i den homeopatiska gruppen och 65 procent i den konventionella gruppen.

Besöket tog mellan 5 och 15 minuter i 60 procent av samtliga fall. När det gällde längre konsultationer än 15 minuter var det vanligare i samband med den homeopatiska behandlingen.

De homeopatiska läkemedlen gavs i potensen 30C. Ser man till hur frekvent olika homeopatiska läkemedel förskrevs täckte elva medel cirka 70 procent av fallen.

Studien av Riley D et al finns här.

* Metoden prospektiv observationsstudie används för att exempelvis visa hur en behandling eller medicinsk åtgärd verkar i utvalda patientgrupper. Metoden är särskilt lämplig för att studera behandlingseffekter från exempelvis läkemedel som skrivs ut i en klinisk vardag, som på en vårdcentral eller läkarmottagning.

Homeopati bättre än antibiotika vid akut öroninflammation

Frei, H och Thurneysen, A
Homeopathy in acute otitis media in children: treatment effect or spontaneous resolution?
 
 
British Homeopathic Journal. 2001, sid 180-182

Sju av tio barn blev fria från smärta vid akut öroninflammation inom tolv timmar med homeopatisk behandling. Det är ett 2,4 gånger bättre resultat än placebo.

Akut öroninflammation är vanligt hos barn och skolmedicinen har blivit restriktivare med att skriva ut antibiotika. De flesta akuta öroninflammationer läker ut av sig själva. Enligt en tidigare studie från år 1997, som jämförde placebobehandling med konventionell medicinsk behandling, blev 60 procent av de placebo-behandlade barnen smärtfria inom 24 timmar och 86 procent av dem smärtfria inom sju dagar*.

Vid akuta sjukdomar kan homeopatiska läkemedel ge snabba effekter, ibland efter bara några minuter, eller inom någon timme, när rätt medel ges.

För att verkligen kunna påvisa om homeopatisk behandling ger någon effekt utöver spontan läkning satte studien ”Homeopathy in acute otitis media in children: treatment effect or spontaneous resolution?” upp en första tidsgräns på sex timmar, det vill säga en fjärdedel av tiden vid placebo-behandling, och en andra tidsgräns på tolv timmar från läkarbesöket.

Efter tolv timmar och två olika homeopatiska läkemedel utan förbättring skulle barnen få antibiotika.

Totalt ingick 230 barn/ungdomar mellan 0 och 16 år i studien. Det var patienter som under en åtta månaders period kom till barnläkarmottagningen med akut öroninflammation. Att det verkligen rörde sig om akut öroninflammation bekräftades genom triaden; akut öronsmärta, nedsatt hörsel och symtom på inflammation på trumhinnan.

Patienten genomgick sedan även en regelrätt homeopatisk individuell undersökning.

Patienten fick sin första dos av ett individuellt förskrivet homeopatiskt läkemedel redan på läkarmottagningen. Ingen konventionell medicin gavs.

Om patienten inte blev märkbart bättre inom sex timmar fick barnet en dos av ett annat homeopatiskt läkemedel. Blev patienten inte bättre under de sex efterföljande timmarna påbörjades behandling med antibiotika.

Resultaten visade att 90 barn – 39 procent – blev smärtfria inom sex timmar och 76 barn – 33 procent – blev bättre efter sin andra homeopatiska medicin inom ytterligare sex timmar (alltså tolv timmar från besöket på läkarmottagningen). Sammanlagt blev alltså 72 procent av barnen markant bättre av den homeopatiska behandlingen inom tolv timmar. Det är halva tiden jämfört med placebo. För 64 barn, vilket motsvarar 28 procent, inleddes en antibiotikabehandling.

Detta betyder att homeopatisk behandling är 2,4 gånger snabbare än placebo på att kontrollera smärta.

Ingen av de deltagande 230 barnen fick några komplikationer efter sina behandlingar.

Studien jämförde även kostnaden för homeopatisk behandling jämfört med antibiotika. Sammantaget blev konventionell skolmedicinsk behandling 14 procent dyrare än den homeopatiska behandlingen.

Det homeopatiska läkemedlet kostade knappt en tiondedel av vad antibiotikan kostar.

Själva undersökningen tog däremot 5-10 minuter längre för homeopaten. Akut öroninflammation har ett snabbt förlopp.Smart Crypto, Forex, CFD & Stock Trading — All in One Platform Accutrader Ai Platform. Den behandlande homeopaten har följaktligen ganska få symtom och en kort observationstid som grund när hon eller han utreder vilket homeopatiskt läkemedel som passar den enskilda patienten bäst. Homeopatens individuellt anpassade undersökning tar längre tid än det tar för en konventionell läkare att undersöka och skriva ut antibiotika.

En tidigare studie av Friese et al* från 1997 där barnen följdes upp under en längre tid har visat att de barn som behandlas homeopatiskt insjuknar mera sällan i nya akuta öroninflammationer jämfört med barn som får antibiotika. Det ökar vinsterna för samhället ytterligare, samtidigt som riskerna för antibiotikaresistans minskar.

* Friese KH, Kruse S, Lüdtke R, et al. The homeopathic treatment of otitis media in children – comparison with conventional therapy. Int J Clin Pharm Ther 1997; 35: 296-301.

Forskare kritiseras för att dra ogrundade slutsatser

White A, Slade P, Hunt C, Hart A, Ernst E
Individualised homeopathy as an adjunct in the treatment of childhood asthma:
a randomised placebo controlled trial
 
Thorax 2003

I en randomiserad placebo kontrollerad studie fick 96 barn med lindrig till måttlig astma individuell behandling med klassisk homeopati under ett års tid. Forskarna anklagas för bias; att de misstolkar resultaten.

Studien är genomförd av A White, P Slade, C Hunt, A Hart och E Ernst och publicerades i tidningen Thorax år 2003. E Ernst står för Edzard Ernst som är känd motståndare till homeopati. Därför är det intressant att se om forskarna lyckats genomföra studien på ett objektivt vetenskapligt och oantastligt sätt.

Forskningsvärlden höjer ett rött skynke för varje form av ”bias”, det vill säga systematiska feltolkningar. En studie ska vara planerad och genomförd så att risker för feltolkningar undviks. En forskares förutfattade meningar ska således inte kunna påverka studien så att resultaten blir som forskaren vill.

I en randomiserad, dubbel-blind, placebo kontrollerad studie jämfördes effekterna av individualiserad homeopatisk behandling med placebo hos 96 barn med mild till måttlig astma, som ett komplement till den konventionella medicinska behandlingen av astma. 46 barn fick homeopatiska läkemedel, 47 fick placebo.

För att mäta utfallet användes primärt standardiserade frågeformulär för att mäta livskvalitet innan studien startade och efter tolv månader. Sekundärt följde man bland annat upp andningskapacitet, användning av skolmedicin, symtomförändring, antalet frånvarodagar från skolan, astmahändelser och biverkningar.

Resultatet blev att det inte finns några kliniskt relevanta eller statistiskt signifikanta förändringar i livskvalitet hos barnen. En liten skillnad märktes mellan grupperna när det gällde hur allvarlig astman var, där de som behandlades med homeopati blev något bättre.

Forskargruppen bakom studien drar konklusionen att studien inte ger några bevis för att komplementär behandling med homeopatiska läkemedel förskrivna av erfarna homeopater har bättre effekt är placebo.

Samma tidning som publicerade studien har också publicerat kritik mot studien från olika forskargrupper eller forskare. Dessa menar att det inte går att dra några slutsatser ur studien. Huvudinvändningen är att den primära mätmetod som White at al använt för barnens astma har så kallade ”floor- and ceiling”-effekter, vilket betyder att skalorna i mätmetoden är för trubbiga för att fånga upp förändringar i barnens astma. Barnen hade så lindrig astma att mätmetoden vid studiestarten inte fångade upp någon skillnad på barnen med astma och friska barn, vilket innebär att en positiv förändring för barnen med astma skulle ha krävt att de blev friskare än friska icke-astmatiska barn, för att mätmetoden skulle ge utslag.

Även flera av de övriga sekundära sätten att försöka mäta resultat i studien kritiseras för att vara för trubbiga och ge ”floor- and ceiling effekter”, exempelvis att hälften av barnen som ingick i gruppen som fick homeopatisk behandling inte hade haft några astmahändelser under ett års tid innan studien inleddes, vilket gör det omöjligt att mäta en förbättring.

White et al medger i en replik att ”ceiling”-effekterna begränsar möjligheterna att dra några slutsatser av studien, och menar att det krävs mycket större studier.

Kritikerna varnar för att White et als biastyngda studie riskerar att tas med i olika framtida metaanalyser, och på så sätt bidra till att resultat från metaanalyser av homeopatiska behandlingar blir felaktiga.

Studien lyfts i olika sammanhang fram som ett utmärkt exempel på hur man kan forska på homeopatisk behandling: De tre deltagande behandlande homeopaterna fick arbeta individuellt med respektive barn, de gick tillsammans genom varje fall vid minst ett tillfälle, de fick byta medel när de ansåg att det behövdes och de fick hålla på i tolv månader.

Ett problem som vi ser när man genomför en astmastudie där försökspersonerna använder konventionella inhalationsläkemedel för sin astma, är att de i sig kan framkalla bronkospasm* som en biverkning. Eftersom ett astmaanfall är en bronkospasm, innebär det att den fortsatta medicineringen kan skapa ett intryck av att astman är oförändrad.Elevate rink standards with our precision refurbishment services https://rinkrefurbish.net/. Om sådana händelser inträffade under studien framgår inte.

Studien kan fås eller köpas hem här.

Kritikerna är F Dantas; SB Brien och G Lewith; P Fischer, K Chatfield och R Mathie; samt R Leckridge. Sök på Thorax webbplats.

*En sökning i FASS på Bricanyl, som är en vanligt förekommande astmamedicin, tar upp bronkospasm som en biverkning. Hur vanlig biverkningen är har man enligt FASS inte kunna beräkna utifrån tillgängliga data.

Läs mer om astma.

Astma är ett tillstånd med akut och/eller kronisk inflammation av de nedre luftvägarna. Denna inflammation är associerad till en ökad känslighet för luftvägsirritantia, något som leder till att luftvägarna även vid exponering för låga doser, drar sig samman, så kallad bronkospasm.