Etikett: Thurneysen A

Studier av homeopatisk behandling kräver rätt design

Frei H, Everts R, von Ammon K, Kaufmann F, Walther D,
Hsu Schmitz S-F, Collenberg M, Steinlin M, Lim C and Thurneysen A

 

Randomised controlled trials of homeopathy in hyperactive children: treatment procedure leads to an unconventional study design

 
Homeopathy. 2007. 96: 35–41

 

Studier som jämför homeopati med placebo vid behandling av barn med adhd måste pågå under minst tolv månader för att ge rättvisande resultat.

I artikeln Randomised controlled trials of homeopathy in hyperactive children: treatment procedure leads to an unconventional study design analyserar forskargruppen Frei et al, utifrån sin tidigare schweiziska studie av homeopatisk behandling av 62 barn med adhd, designen av en vetenskaplig studie.

Den schweiziska adhd-studien omfattade 62 barn som behandlades i en cross-over upplagd studie, med en inledande screeningfas där man sökte efter det optimala individuella homeopatiska läkemedlet för respektive patient. Först när barnet uppnådde en förbättring av CGI med 50 procent, eller med minst 9 poäng, fick barnet gå vidare in i crossover studien som var randomiserad så att barnet endera först fick placebo under sex veckor, och sedan det utvalda homeopatiska läkemedlet i sex veckor. Eller tvärtom; först det utprövade homeopatiska läkemedlet i sex veckor, och sedan placebo i sex veckor.

Studien visade att deltagarna fick en signifikant förbättring av homeopatin jämfört med placebo. Studien visade också att effekterna av den inledande homeopatiska behandlingen under screeningfasen följde med in i crossover-fasen. Forskarnas beräkning utifrån barnens förbättring under screeningfasen är att hela 64 procent av förbättringen håller i sig även under placeboperioden. Effekten påverkar därmed slutresultatet för jämförelsen mellan homeopatisk behandling och placebo kraftfullt.

Forskargruppen har följt upp studien med en fördjupad analys och resonemang kring den konventionella medicinska forskningens krav på randomiserade kontrollerade studier, så kallade RCT-studier.

I en RCT-studie delas patienter slumpmässigt in i olika grupper. Detta förfarande är enligt Frei et al inte möjligt i en studie av homeopatisk behandling av barn med adhd, men om en forskningsstudie ska läggas upp så, måste själva studien omfatta minst 12 månader, blir forskargruppens slutsats, baserat på studien av de 62 barnen med adhd.

Under adhd-studiens screeningfas tog det i genomsnitt fem månader för 70 av 83 barn, vilket motsvarar 84 procent, att uppnå den förbättring som krävdes för att få ingå i studien. Det vill säga det tog i genomsnitt fem månader (med en variation mellan 1-18 månader), och tre olika homeopatiska läkemedel (med en variation mellan 1-9 läkemedel) för att hitta det ”rätta” homeopatiska läkemedlet (simillimum). Tretton av de 83 barnen som började i studien svarade inte tillräckligt bra på medicineringen och fick inte gå över till själva crossover studien.

Frei et al menar att dessa erfarenheter visar att en studie som direkt slumpar barn till homeopatisk eller placebobehandling inte kan ge några tillförlitliga resultat. Detta eftersom en sådan studie sannolikt inte ger rätt individuellt homeopatiskt läkemedel till patienten. Ska det fungera måste studien läggas upp med observationstider på minst tolv månader.

Som stöd för åsikterna hänvisar Frei et al till Jacobs J et als adhd-studie där 43 barn randomiserades direkt till antingen homeopatisk behandling eller placebo. Efter 18 veckors uppföljning kunde ingen skillnad mellan grupperna påvisas.

Enligt Frei et al beror resultaten från Jacobs J´s adhd-studie på att forskargruppen inte hann hitta individens individuellt utvalda rätta homeopatiska läkemedel.

Frei et al förutsätter att man vid homeopatisk behandling kan uppnå klinisk förbättring enbart om man arbetar med den enskilda patientens ”simillimum” och betonar att man i den egna studien visade att när patienten väl fick sitt individuella optimalt utvalda homeopatiska läkemedel blev förbättringen åtta gånger starkare jämfört med ett homeopatiskt läkemedel som låg för långt ifrån simillimum, eller placebo.

Enligt Frei et al är det därför oerhört viktigt att man lägger upp RCT-studier så att det är det homeopatiskt individuellt framtagna simillimum-medlet som jämförs med placebo.

En annan intressant faktor Frei et als fördjupade analys tar upp är skillnaden mellan barn som innan studien behandlades med konventionell medicin (metylfenidat) och barn som inte hade fått någon föregående behandling. Samtliga barn som gick in i studien fick avsluta eventuell pågående behandling med konventionell medicin, eller också trappades medicinen ut under screeningfasen.

Det gick snabbare och lättare att hitta rätt individuellt homeopatiskt läkemedel för barn som inte hade fått någon konventionell behandling, jämfört med dem som fått det. Barn som fått konventionell medicin krävde i genomsnitt sex månader och fem olika homeopatiska läkemedel innan de fick ingå i studien, jämfört med fem månader och fyra homeopatiska läkemedel för obehandlade barn.

Samtliga artiklar och studier av Frei et al finns på www.heinerfrei.ch välj Publications English.

FAKTA:

CGI står för Conners Global Index. Det är ett frågeformulär för att skatta beteendeproblem i skalor.

Crossover: patienten får det verksamma läkemedlet under en period, och efter ett uppehåll (wash-out), placebo. Eller tvärtom: först placebo, eventuellt uppehåll, det verksamma läkemedlet.

Med rätt urval av symtom kan barn med adhd få stor hjälp av homeopati

Frei H, Ammon K von, Thurneysen A
Treatment of hyperactive children: Increased efficiency through modifications of homeopathic diagnostic procedure
 
 
Homeopathy. 2006. 95: 163-70

Modaliteter är avgörande för att hitta rätt homeopatiskt läkemedel för barn med adhd. Föräldrar behöver lära sig vad de ska notera.

I fem år arbetade den schweiziska forskargruppen Frei et al med att förbättra förskrivningsprocessen vid homeopatisk behandling av barn med adhd. Till de mer tillförlitliga symtomen hör modaliteter kring beröring, syn, hörsel, smak, temperaturupplevelser, kognition och motorik.

Artikeln Treatment of hyperactive children: Increased efficiency through modifications of homeopathic diagnostic procedure av Frei H, Ammon K von och Thurneysen A är inte en strikt vetenskaplig studie utan snarare en rapport som sammanfattar Frei et als erfarenheter från en tidigare randomiserad, dubbelblind, placebo kontrollerad crossover-studie .

I rapporten beskriver forskargruppen hur man gick till väga för att förbättra träffsäkerheten för att hitta rätt individuellt homeopatiskt läkemedel för barn med adhd.

Adhd drabbar mellan 3-5 procent av alla barn. Enligt Conners Global Index, CGI, som används för att skatta adhd-relaterade problem, är de tio mest vanliga adhd-symtomen:

  • irritation och impulsivitet,
  • lätt att gråta, gråter frekvent,
  • otålighet, kan inte sitta stilla,
  • hela tiden i rörelse,
  • destruktivitet,
  • avslutar inte det man påbörjat,
  • lättdistraherad,
  • snabba humörsvängningar,
  • blir lätt frustrerade, och
  • avbryter andra barn.

För behandlande homeopater är det svårt att hitta individuella och karaktäristiska symtom hos det enskilda barnet. Adhd är ofta en så kallad ”one-sided disease”, med få symtom utöver de som är karaktäristiska för diagnosen.

Forskargruppen erfor att föräldrar har svårt att beskriva andra symtom, utöver de som nämns i Connors Global Index. Forskarna belyser även att ofta lider ena eller båda föräldrarna själva av likartade problem, och att de därmed kan ha svårt att ge en strukturerad bild av barnens symtom. Föräldrarnas beskrivningar kommer att mer handla om den oundvikliga kritiken från skola, syskon och grannar mot barnen, än om barnet i sig.

Frei et al lade upp arbetet med att öka träffsäkerheten – att hitta det enskilda barnets simillimum – i tre steg.

Det första steget omfattade ett generellt frågeformulär, som listade vanliga adhd-symtom och tillhörande symtom. Föräldrar fick fylla i frågeformuläret tills man hade fått ihop 100 barn som svarade bra på den homeopatiska behandlingen. De förskrivningar som inte hade gett resultat hos patienterna analyserades i syfte att identifiera de symtom som förhindrat en korrekt förskrivning. Utifrån detta listades ”icke-tillförlitliga” symtom. Dessa symtom tog man sedan inte med i repertoriseringen av nya patienter.

I steg två sökte man förbättra matchningen av patientens karaktäristiska symtom med ett homeopatiskt läkemedel. Utifrån Boenninghausen´s idé om att inte välja medel om de är kontraindikerade utvecklade forskargruppen en så kallad ”polarity analysis”: polaritetsanalys.

Polaritetsanalysen bygger på kontraindikationer och finns idag som en matematisk modell i det tyska dataprogrammet Amokoor. Kort beskrivet bygger det på att medel har motsatser i sig. Nux-v har till exempel aversion to movement, 3-gradigt, men också desire to move, 1-gradigt. Nux-v kan då knappast bota en patient som har ett starkt behov att röra sig.

Eftersom listan med icke-tillförlitliga symtom blev omfattande, försökte forskargruppen i det tredje steget finna vilka symtom som är tillförlitliga. Man fann att det framför allt var modaliteterna som stod för bra matchningsresultat. Forskarna fann att när de koncentrerade sig på barnens perceptionsstörningar och speciellt modaliteter i anslutning till perception – det vill säga beröring (touch aggr) syn, hörsel, smak, temperaturupplevelser, kognition och motorik, samt tidpunkt på dagen – förbättrades resultaten avsevärt.

Forskargruppens arbete resulterade i ett särskilt framtaget frågeformulär för adhd där fokus läggs på perceptionsstörningar.

Ytterligare en utmaning för forskargruppen var hur ofta det homeopatiska läkemedlet skulle ges. De hade funnit att ett väl valt medel som gavs en gång i en C200 potens gav en förbättring som höll i två till fem månader. Nackdelen med metoden var att det var svårt att bedöma när medlet skulle upprepas. Dessutom kunde spänningar i familjen och strul med skolan också öka känsligheten hos barnen och försvåra bedömningen av när en upprepning behövdes. Forskarna valde därför att arbeta med LM-potenser (Q-potenser) som inledningsvis gavs varannan dag. Om barnet blev sämre de dagar medicineringen inte gavs ökades doseringen till varje dag.

När Frei et al analyserade sina förbättringsförslag fann de att användandet av det generella frågeformuläret ökade träffsäkerheten vid första förskrivningen från 21 till 28 procent, och vid den femte förskrivningen från 68 till 78 procent. Enligt forskarna blev det tydligt att det var svårt att veta vilka av de symtom som föräldrarna redovisade som var tillförlitliga.

Introduktionen av polaritetsanalyser ökade träffsäkerheten vid den första förskrivningen till 48 procent, medan den var nästan densamma efter fem månader: 79 procent.

Om den inledande anamnesen fokuserades på perceptionssymtomen, genom att man använde det speciellt framtagna frågeformuläret för adhd, i kombination med det generella frågeformuläret, och polaritetsanalysen, ökade träffsäkerheten från 21 till 54 procent, respektive från 68 till 84 procent.

De tre förbättringsstegen för att öka träffsäkerheten vid första förskrivningen: det generella frågeformuläret, polaritetsanalysen och adhd-formuläret med perceptionssymtomen, gav sammanfattningsvis en markant förbättring för att finna fungerande läkemedel redan vid första försöket.

Optimeringsprocessen innebar inte att antalet förskrivna läkemedel minskade. Totalt användes 27 olika homeopatiska läkemedel för de totalt 160 adhd-patienterna som ingick i Frei et als två vetenskapliga studier.

Rapporten beskriver även ett fall med en 12-årig pojke och redovisar hur Frei et al arbetar.

I en avslutande diskussion jämför Frei et al sitt frågeformulär med Hahnemanns frågeställningar i Organon §§ 82-95. Frei et al understryker att om man för in nya analysmetoder i det praktiska homeopatiska arbetet så gäller det att noga utvärdera det man gör.

Listan över vilka symtom som ger bäst resultat för den homeopatiska förskrivningen är intressant och kan med fördel studeras av alla som arbetar med barn som har adhd-diagnos.

Samtliga artiklar och studier av Frei et al finns på www.heinerfrei.ch välj Publications English.

Beteendet och kognitionen blev bättre hos barn med adhd

Frei H, Everts R, von Ammon K, Kaufman F, Walther D, Hsu-Schmitz SF,
Collenberg M, Fuhrer K, Hassink R, Steinlin M, Thurneysen A
Homeopathic treatment of children with attention deficit hyperactivity disorder: a randomised, double blind, placebo controlled crossover trial
 
Eur J Pediatr. 2005. 164: 758-767

Barn med adhd svarar bra på homeopatisk behandling. Det visar en studie av en schweizisk forskargrupp.

Det tog i genomsnitt fem månader med homeopatisk behandling för barn med adhd att uppnå en 50-procentig förbättring. Både föräldrar och neuropsykiatriska undersökningar vittnade om att beteendestörningar som impulsivitet, och kognitiva funktioner, blev klart bättre.

I studien Homeopathic treatment of children with attention deficit hyperactivity disorder: a randomised, double blind, placebo controlled crossover trial undersöker forskargruppen Frei et al ifall homeopatisk behandling av barn med adhd-diagnos ger bättre resultat än placebo.

Studien undersöker även vilka neuropsykiatriska tester som är bäst lämpade för att kartlägga förändringarna hos barnen. Ytterligare frågor studien söker svar på är hur lång tid behandlingen behöver pågå innan resultat, samt hur långsiktigt effektiv homeopatisk behandling är vid adhd.

Studien är en randomiserad dubbelblind placebo kontrollerad crossover-studie, vilket krävs för vetenskaplig acceptans. Ifall samma studie dessutom utförs på flera olika center klassas det som högsta nivån: en studie av så kallad ”guldstandard”.

Crossover innebär att patienten först får det verksamma läkemedlet under en period, för att sedan, ibland efter ett uppehåll, en så kallad wash-out, få placebo. Eller också tvärtom, först placebo, sedan ett uppehåll, och därefter det verksamma läkemedlet.

Ett problem med crossover är att det är svårt att veta hur mycket effekterna av läkemedlet påverkar de patienter, som först får läkemedlet och sedan placebo, under själva placeboperioden, och hur pålitliga uppgifterna således blir.

För Frei et al var upplägget av studien med screening och crossover ett försök att använda den konventionella medicinens standardupplägg i en form som kan fungera för den homeopatiska medicinska läkekonsten. En avgörande skillnad på behandlingsmetoderna är att inom den homeopatiska läkekonsten förskrivs läkemedel alltid individuellt för varje patient, medan den konventionella medicinen fokuserar på diagnos.

För att kunna göra en studie om homeopatiska läkemedels effekt, jämfört med placebo, måste man först hitta det homeopatiska läkemedel som behandlingen av respektive patient behöver inledas med. Detta krav omöjliggör så kallade blindade studier där man slumpvis delar in patienter i olika grupper och ger alla samma (konventionella) läkemedel. I en homeopatiskt korrekt upplagd studie kan blindning göras först efter att det korrekta individuella läkemedlet har hittats för patienten.

Frei et al har i tidigare forskning arbetat med LM-potenser, och då erfarit att när man slutar ge det homeopatiska läkemedlet avtar förbättringen gradvis och att förbättringen till större delen har försvunnit efter fyra veckor. Därför valde man i den här studien att lägga upp crossover studien i sex veckors perioder. Det var även den maximala längd man trodde att föräldrar skulle klara av.

Totalt 83 barn mellan 6-16 år med en adhd-diagnos enligt diagnosmanualen DSM-IV* ingick. Diagnosen bekräftades genom ytterligare en rad tester, däribland WISC-III**. Barnen skulle ha ett föräldraskattat Conners’ Global Index, CGI***, på minst 14 för att få ingå i studien. I genomsnitt hade deltagarna ett CGI på 19 poäng.

Studien föregicks av en så kallad screeningsfas vilket innebär att samtliga deltagare i inledningen fick individuell homeopatisk behandling, med läkemedel i LM-potenser varje eller varannan dag. Detta pågick ända tills man hittade rätt matchande medel, och patienten uppnådde en förbättring av CGI med 50 procent, eller med minst 9 poäng, så att man fick bekräftat att patienten svarade på det homeopatiska läkemedlet.

Totalt 62 barn uppnådde en 50-procentig förbättring eller mer av CGI, vilket bekräftades i neuropsykiatriska tester.

Dessa 62 patienter deltog i crossoverstudien. De delades upp i två grupper som antingen fick sitt individuellt utvalda homeopatiska läkemedel medel i sex veckor, följt av placebo i sex veckor, eller placebo i sex veckor, följt av sitt individuellt utvalda medel i sex veckor. Båda grupperna fick efter detta åter homeopatisk behandling under en ny sexveckors period. Den homeopatiska behandlingen fortsatte sedan efter själva studien under en obegränsad tid.

CGI-tester, samt en rad andra neuropsykiatriska och motoriska tester, gjordes innan barnet gick in i själva crossover behandlingen, efter varje crossover period samt sex veckor efter slutförd crossover.

Medeltalet för CGI innan studien var 19 poäng, med en variation mellan 15-25.

Under screeningfasen, det vill säga under den inledande behandlingen där man sökte efter rätt individuellt homeopatiskt läkemedel för respektive barn, tog det i genomsnitt 5,1 månader att nå en halvering av den inledande poängsumman. 17 olika homeopatiska läkemedel användes för de 62 deltagarna.

De neuropsykiatriska testerna visar att redan under screeningen förbättrades den kognitiva förmågan som visuell perception, impulsivitet och uppmärksamhet signifikant hos barnen.

När barnen gick in i själva crossover fasen, där de delades in i två grupper, var CGI i genomsnitt 8 (med ett omfång på mellan 4-15). Under den andra crossover fasen uppstod en statiskt signifikant skillnad (P=0.0479) mellan gruppen som fick placebo jämfört med gruppen som fick homeopatisk behandling.

Efter att crossover studien var klar återgick samtliga barn till behandling med homeopatiska läkemedel. 14 veckor efter crossover studien var avslutad, var förbättringen hos dem fortfarande signifikant, men genomsnittet för CGI hade ökat till 10.

Vid den sista mätningen, som i genomsnitt gjordes efter 19 månader – beroende på när respektive barn gick in i studien kunde den totala behandlingsperioden variera mellan 10-30 månader – hade 53 av barnen ett CGI på 7 poäng. Det motsvarar en förbättring på 63 procent, eller en minskning av CGI med 12 poäng.

Forskargruppens slutsats är att studien ger vetenskapliga bevis för att homeopati är effektivt vid behandling av adhd, framför allt när det gäller beteende och kognition.

FAKTA:

Adhd står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder, det vill säga uppmärksamhets- och hyperaktivitetsproblem. Adhd drabbar cirka tre till fem procent av alla barn, oftare pojkar än flickor, med reservation för att mörkertalet bland flickor kan vara stort.

* Diagnosmanualen DSM-IV står för Diagnostic and Statistical Mannual of Mental Disorders -IV. Diagnosmanualen används inom psykiatrin.

** WISC III är ett intelligenstest för barn mellan 6-16 år

***CGI står för Conners Global Index. Det är ett frågeformulär för att skatta beteendeproblem i skalor.

Crossover: patienten får det verksamma läkemedlet under en period, och efter ett uppehåll (wash-out), placebo. Eller tvärtom: först placebo, eventuellt uppehåll, det verksamma läkemedlet.

Samtliga artiklar och studier av Frei et al finns på www.heinerfrei.ch välj Publications English.

Barn med adhd fick bättre hjälp av homeopati än av metylfenidat

Frei H och Thurneysen A
Treatment for hyperactive children: homeopathy and methylphenidate compared in a family setting
 
British Homeopathic Journal. 2001. 90: 183-188

Tre av fyra barn med diagnosen adhd blev på kort tid mycket bättre med homeopatisk behandling och bättre än av konventionell medicin, visar schweiziska forskare. Totalt ingick 115 barn i studien.

I studien Treatment for hyperactive children: homeopathy and methylphenidate compared in a family setting inleder forskarna med att konstatera att trenden går mot att allt fler barn får diagnosen adhd och att förskrivningen av det centralstimulerande läkemedlet metylfenidat – som finns i exempelvis Ritalina och Concerta – också ökar.

Men föräldrar är oroliga för att ge sina barn dessa läkemedel, som i Schweiz är narkotikaklassade, och många vägrar göra det, om inte skolan mer eller mindre tvingar dem. Samtidigt är medvetenheten om alternativa behandlingssätt av hyperaktiva barn låg.

Syftet med studien var att jämföra homeopatisk behandling med behandling med metylfenidat hos barn med adhd. Studien är en så kallad prospektiv studie, vilket innebär att man följer en grupp under en behandling och vid studiens slut jämför utfallet. Studien genomfördes på en barnklinik som arbetar med både homeopatisk och konventionell behandling.

Totalt 115 barn, varav 92 pojkar och 23 flickor, ingick i studien. Barnen var mellan 3 och 17 år, med en medelålder på 8,3 år. De hade diagnosen adhd enligt diagnossystemet DSM-IV. Ifall det fanns några misstankar om huruvida diagnosen var korrekt hänvisades barnet till psykiatriker eller motsvarande för att vidareutredas innan det fick ingå i studien.

Barnen testades också enligt frågeformuläret Conners Global Index, CGI, som fångar upp beteendeproblem som uppmärksamhet, koncentration, överaktivitet, ängslan och psykosomatiska besvär. Resultaten från CGI kan kopplas direkt till diagnostiska kategorier i DSM-IV och de problem som förknippas med diagnosen adhd. Barn med ett CGI på 14 eller högre inkluderades i studien.

Studien lades upp så att samtliga barn fick en inledande individuell homeopatisk behandling. En intressant notering, särskilt för behandlande homeopater, är att forskarna fokuserade på individuella symtom hos barnet, medan man bortsåg från de symtom som är ”typiska” för adhd. Eftersom det ibland är svårt att hitta andra symtom än de som så att säga ”hör till” adhd behövde forskarna ibland pröva flera medel på det enskilda barnet för att hitta rätt.

Den analysteknik forskarna använde för att matcha symtom med rätt homeopatiskt läkemedel kallas för ”polarity analysis” och baserar sig på Boenninghausen. Stor vikt läggs vid om medel är kontraindikerade. Metoden beskrivs utförligt i en artikel av Frei (2009) .

Totalt användes 24 medel, i LM-potenser, som gavs varje eller varannan dag. Varje potens gavs i fyra veckor innan man, efter en behandlingsfri period på några dagar till en vecka, gick över till nästa potens, vanligen i serien LM3, LM6, LM9, och så vidare. I de fall där barnets reaktion var otillräcklig gick man över till nästa mest sannolika medel.

För att kliniskt utvärdera reaktionerna fick föräldrarna rapportera förändringar i barnets samtliga symtom, i fyra steg från sämre till mycket bättre. Den kliniska skattningen summerades och räknades om i procent. När ett barn hade nått en 50-procentig förbättring eller mer så verifierades föräldrarnas uppgifter genom en ny CGI.

De barn som inte förbättrades tillräckligt med hjälp av homeopatiska läkemedel fick i stället metylfenidat.

Innan behandlingen varierade CGI hos barnen mellan 14-30. Medelvärdet var 20,63. Efter i snitt 3,5 månader hade 86 barn, vilket motsvarar 75 procent eller tre av fyra barn, svarat på den homeopatiska behandlingen och uppnått en klinisk förbättring på 73 procent, och en förbättring av CGI på 55 procent.

25 barn av 115 barn behövde metylfenidat. Den genomsnittliga inledande homeopatiska behandlingen för dessa barn var 22 månader. Den kliniska förbättringen med metylfenidat blev 65 procent, minskningen av CGI 48 procent.

Tre av de deltagande barnen svarade vare sig på den homeopatiska eller konventionella behandlingen, och ett barn lämnade studien.

De frågor som studien ville utreda var bland annat:

o Hur många procent av barnen kan få tillfredsställande homeopatisk behandling och slipper annan medicinering?

o Hur många barn behöver metylfenidat?

o Hur många svarar inte på någondera behandling?

o Hur effektiv är homeopatisk behandling jämfört med metylfenidat om man ser till CGI?

o Hur skattar föräldrar och skolan den kliniska förbättringen?

o Hur lång behandlingstid krävs det för att uppnå tillfredsställande effekt med homeopatisk behandling?

o Hur lång tid pågick den homeopatiska behandlingen hos barn som sedan fick metylfenidat?

Forskarnas slutsats är att om behandlingen av barn med hyperaktivitet inte är brådskande är den homeopatiska behandlingen att föredra. De konstaterar att det är förvånande att bland de barn som gick över till konventionell medicin skedde det i merparten av fallen på grund av påtryckningar från skolan.

De pekar också på det problem många familjer upplever med konventionell behandling; att medicin baserad på metylfenidat har en ganska kortvarig verkan, mellan 4-8 timmar, och det är mest skolan som har nytta av effekterna, medan kvällar kan bli slitsamma för familjerna.

I studien skattade familjerna den kliniska förbättringen mycket högre än vad som verifierades via CGI. Skillnaden beror enligt forskarna troligen på att varje förbättring hos ett barn med hyperaktivitet innebär en enorm lättnad för familjen, och skolan.

En viktig, med dock obesvarad, fråga, är om den inledande homeopatiska behandlingen som samtliga barn fick, ändå gjorde något med barnen, och i sin tur innebar att den efterföljande behandlingen med metylfenidat gav bättre resultat än när man jämför med barn som får metylfenidat direkt. Nu tror inte forskarna att så är fallet. De menar att studien visade att när man gjorde uppehåll med de homeopatiska preparaten återkom de hyperaktiva symtomen hos barnen. Detta skulle kunna peka mot att den homeopatiska behandlingen är palliativ.

Forskarna förordar studier med uppföljning över flera år för att säkert kunna belägga om homeopatisk behandling leder till att barnet kan bli botad.

En intressant reflektion från studien, särskilt för behandlande homeopater, är forskarnas erfarenheter att ett felaktigt homeopatiskt läkemedel inte påverkade symtomen hos barnet, medan rätt medel däremot ledde till en märkbar förbättring redan inom fyra veckor.

Studiens slutsatser från homeopatisk behandling blir: Resultaten är goda; biverkningarna är få; eventuellt kan det bli smärre förstförsämringar. Det finns heller inga risker för missbruk av det homeopatiska läkemedlet, som dessutom är lätt att administrera till barnet. Behandlingseffekten kvarstår i minst 24 timmar.

Forskarna rekommenderar att för mindre barn – där skolan inte ännu börjat ställa krav – bör homeopati bli ett förstahandsval.

FAKTA:

Adhd står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder, det vill säga uppmärksamhets- och hyperaktivitetsproblem. Adhd drabbar cirka tre till fem procent av alla barn, oftare pojkar än flickor, med reservation för att mörkertalet bland flickor kan vara stort.

Diagnosmanualen DSM-IV står för Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders -IV. Diagnosmanualen används inom psykiatrin, också i Sverige.

CGI står för Conners Global Index. Det är ett frågeformulär för att skatta beteendeproblem i skalor.

Polarity analysis är en analysteknik som utvecklades av Boenninghausen och som utgår ifrån Organon §§ 133 och 153, där Hahnemann beskriver modaliteter som är udda och karaktäristiska för specifika symtom, i kombination med att valet av läkemedel ska baseras på särskiljande symtom (strange, rare and peculiar). Boenninghausen lade stor vikt vid att det utvalda homeopatiska läkemedlet inte är kontraindikerat. Metoden beskrivs av Frei H i flera artiklar .

Samtliga artiklar och studier av Frei et al finns på www.heinerfrei.ch välj Publications English.

Patienter föredrar homeopati vid akut infektion

Haidvogl M, Riley D, Heger M, Brien S, Jong M,
Fischer M, Lewith G, Jansen G, Thurneysen A
Homeopatic and conventional treatment for acute respiratory and ear complatins: A comparative study on outcome in the primary care setting
 
BMC Complementary and Alternative Medicine 2007, 7:7

Barn med öron-, näs- och halsont blev snabbare friska med homeopatisk behandling jämfört med konventionell behandling. Homeopati fungerar lika bra som konventionell medicin vid övre luftvägsinfektioner visar en studie som omfattar 1 577 patienter från 57 vårdcentraler.

Att homeopati är effektivt vid öron-, näs- och halsinfektioner visar studien Homeopathy and conventional medicine: an outcomes study comparing effectiveness in a primary care setting av David Riley et al, som är refererad här. Samma, men något utökade, forskargrupp, har gjort en uppföljande och ännu större studie.

Syftet var att jämföra effektiviteten hos homeopatisk och konventionell behandling. Eftersom undersökningar visar att komplementärmedicinen är väl integrerad inom majoriteten av de västerländska ländernas primärvård, samt att homeopati är den ledande komplementära behandlingsmetoden för både akuta och kroniska sjukdomar, framhåller forskargruppen att effektiviteten hos de olika behandlingsmodellerna behöver jämföras.

Studien är en internationell, multi-center, jämförande kohortstudie, som är icke-randomiserad. Totalt rekryterades 57 vårdcentraler eller motsvarande i åtta länder; Österrike, Tyskland, Holland, Ryssland, Spanien, Ukraina, Storbritannien och USA. Data från de spanska och amerikanska klinikerna ingår dock inte i slutresultatet, på grund av misstag i deras dokumentering.

Samtliga behandlingar utfördes av läkare, som vid homeopatisk behandling hade en tilläggsutbildning i homeopati samt ett minimum av fem års erfarenhet av den homeopatiska behandlingsmetoden. Vid 22 av primärvårdsklinikerna erbjöds enbart homeopatisk behandling. Nio erbjöd både homeopatisk och konventionell behandling. Tolv kliniker gav enbart konventionella behandlingar.

Resultaten omfattar 1 577 patienter. Av dessa fick 857 homeopatisk behandling och 720 konventionell behandling. Kriterierna för att ingå i studien var att man hade minst en av följande symtom: rinnande näsa, ont i halsen (tonsillit), ont i öron (otitis media), bihåleinflammation (sinusit) eller hosta. Symtomen fick inte ha funnits i mer än sju dagar. Patienterna intervjuades efter behandlingen av professionella intervjuföretag – för att minska risken för bias – efter 7, 14 och 28 dagar.

Resultaten visar att både de homeopatiskt och konventionellt behandlade patienterna rapporterar en fullständig eller betydande förbättring inom 14 dagar. En skillnad var att särskilt barnen (0-18 år), men även vuxna, i den homeopatiskt behandlade gruppen tillfrisknade markant snabbare jämfört med patienter som fick konventionell behandling.

Ser man till biverkningar upplevde patienter som fick homeopatisk behandling att hela kroppen påverkades, medan de som fick konventionell behandling mest klagade över gastrointestinala problem. Jämför man enbart biverkningar hos vuxna var det signifikant fler som uppvisade biverkningar bland dem som fick konventionell behandling.

Totalt användes 62 olika homeopatiska läkemedel för de 857 patienter som fick homeopatisk behandling. Tio medel täckte 60 procent av fallen. Det stora antalet olika homeopatiska läkemedel som användes visar vikten av att varje patient utreds och behandlas individuellt.

Den konventionella behandlingen dominerades av antibiotika, följt av nässprejer och näsdroppar, samt smärtstillande.

När patienterna gav sitt medgivande att ingå i studien så fick de frågan om de föredrog någon av behandlingsmetoderna. Homeopati föredrogs av 81 procent i sin grupp, medan 55 procent av dem som fick konventionell behandling ville ha den behandlingsformen. Forskningsgruppen konstaterar att det är en begränsning i studien att patienterna inte delades in slumpvis i homeopatisk eller medicinsk behandling.

* Icke-interventionsstudie = patienten får den behandling och det läkemedel som normalt ges i den vardagliga verksamheten på kliniken. Behandling och läkemedel följer inte något i förväg bestämt förlopp som till exempel en forskningsstudie satt upp (protokoll).

** Kohortstudier = en avgränsad och noggrant beskriven grupp, kohort, studeras under en längre tid. Kohortstudier används till exempel för att undersöka hälsorisker.

Studien av Haidvogl M et al finns här.