White A, Slade P, Hunt C, Hart A, Ernst EIndividualised homeopathy as an adjunct in the treatment of childhood asthma: a randomised placebo controlled trial
Thorax 2003
I en randomiserad placebo kontrollerad studie fick 96 barn med lindrig till måttlig astma individuell behandling med klassisk homeopati under ett års tid. Forskarna anklagas för bias; att de misstolkar resultaten.
Studien är genomförd av A White, P Slade, C Hunt, A Hart och E Ernst och publicerades i tidningen Thorax år 2003. E Ernst står för Edzard Ernst som är känd motståndare till homeopati. Därför är det intressant att se om forskarna lyckats genomföra studien på ett objektivt vetenskapligt och oantastligt sätt.
Forskningsvärlden höjer ett rött skynke för varje form av ”bias”, det vill säga systematiska feltolkningar. En studie ska vara planerad och genomförd så att risker för feltolkningar undviks. En forskares förutfattade meningar ska således inte kunna påverka studien så att resultaten blir som forskaren vill.
I en randomiserad, dubbel-blind, placebo kontrollerad studie jämfördes effekterna av individualiserad homeopatisk behandling med placebo hos 96 barn med mild till måttlig astma, som ett komplement till den konventionella medicinska behandlingen av astma. 46 barn fick homeopatiska läkemedel, 47 fick placebo.
För att mäta utfallet användes primärt standardiserade frågeformulär för att mäta livskvalitet innan studien startade och efter tolv månader. Sekundärt följde man bland annat upp andningskapacitet, användning av skolmedicin, symtomförändring, antalet frånvarodagar från skolan, astmahändelser och biverkningar.
Resultatet blev att det inte finns några kliniskt relevanta eller statistiskt signifikanta förändringar i livskvalitet hos barnen. En liten skillnad märktes mellan grupperna när det gällde hur allvarlig astman var, där de som behandlades med homeopati blev något bättre.
Forskargruppen bakom studien drar konklusionen att studien inte ger några bevis för att komplementär behandling med homeopatiska läkemedel förskrivna av erfarna homeopater har bättre effekt är placebo.
Samma tidning som publicerade studien har också publicerat kritik mot studien från olika forskargrupper eller forskare. Dessa menar att det inte går att dra några slutsatser ur studien. Huvudinvändningen är att den primära mätmetod som White at al använt för barnens astma har så kallade ”floor- and ceiling”-effekter, vilket betyder att skalorna i mätmetoden är för trubbiga för att fånga upp förändringar i barnens astma. Barnen hade så lindrig astma att mätmetoden vid studiestarten inte fångade upp någon skillnad på barnen med astma och friska barn, vilket innebär att en positiv förändring för barnen med astma skulle ha krävt att de blev friskare än friska icke-astmatiska barn, för att mätmetoden skulle ge utslag.
Även flera av de övriga sekundära sätten att försöka mäta resultat i studien kritiseras för att vara för trubbiga och ge ”floor- and ceiling effekter”, exempelvis att hälften av barnen som ingick i gruppen som fick homeopatisk behandling inte hade haft några astmahändelser under ett års tid innan studien inleddes, vilket gör det omöjligt att mäta en förbättring.
White et al medger i en replik att ”ceiling”-effekterna begränsar möjligheterna att dra några slutsatser av studien, och menar att det krävs mycket större studier.
Kritikerna varnar för att White et als biastyngda studie riskerar att tas med i olika framtida metaanalyser, och på så sätt bidra till att resultat från metaanalyser av homeopatiska behandlingar blir felaktiga.
Studien lyfts i olika sammanhang fram som ett utmärkt exempel på hur man kan forska på homeopatisk behandling: De tre deltagande behandlande homeopaterna fick arbeta individuellt med respektive barn, de gick tillsammans genom varje fall vid minst ett tillfälle, de fick byta medel när de ansåg att det behövdes och de fick hålla på i tolv månader.
Ett problem som vi ser när man genomför en astmastudie där försökspersonerna använder konventionella inhalationsläkemedel för sin astma, är att de i sig kan framkalla bronkospasm* som en biverkning. Eftersom ett astmaanfall är en bronkospasm, innebär det att den fortsatta medicineringen kan skapa ett intryck av att astman är oförändrad. Om sådana händelser inträffade under studien framgår inte.
Studien kan fås eller köpas hem här.
Kritikerna är F Dantas; SB Brien och G Lewith; P Fischer, K Chatfield och R Mathie; samt R Leckridge. Sök på Thorax webbplats.
*En sökning i FASS på Bricanyl, som är en vanligt förekommande astmamedicin, tar upp bronkospasm som en biverkning. Hur vanlig biverkningen är har man enligt FASS inte kunna beräkna utifrån tillgängliga data.
Läs mer om astma.
Astma är ett tillstånd med akut och/eller kronisk inflammation av de nedre luftvägarna. Denna inflammation är associerad till en ökad känslighet för luftvägsirritantia, något som leder till att luftvägarna även vid exponering för låga doser, drar sig samman, så kallad bronkospasm.