Kategori: Forskningsmetodik

PMS-besvär minskar när homeopati läggs till den vanliga skolmedicinen

Christien T. Klein-Laansma, Mats Jong, Cornelia von Hagens, Jean Pierre C.H. Jansen, Herman van Wietmarschen och Miek C. Jong.

Semi-Individualized Homeopathy Add-On Versus Usual Care Only for Premenstrual Disorders: A Randomized, Controlled Feasibility Study.

The Journal of Alternative and Complementary MedicineVol. 24, No. 7 Original Articles. Published Online:1 Jul 2018 https://doi.org/10.1089/acm.2017.0388

Den omtalade PMS-studien som Mittuniversitet kritiserats för att delta i är nu genomförd. Trots ett forskningsupplägg som förminskar homeopatin, visar PMS-studien ändå att de kvinnor som fick homeopatiska läkemedel som tillägg mådde bättre jämfört med de kvinnor som fick traditionell vård.

Mellan var tredje till var tionde kvinna i reproduktiv ålder uppskattas ha premenstruella besvär, PMS och mellan 1-8 procent av kvinnor den allvarligare formen PMDD, premenstruellt dysforiskt syndrom. De premenstruella besvären påverkar kvinnornas liv både socialt och yrkesmässigt.

Den behandling som erbjuds inom den vanliga sjukvården är hormonpreparat som förhindrar ägglossning eller medicinering med selektiva serotoninåterupptagshämmare, SSRI-preparat, (antidepressiva läkemedel). Många kvinnor upplever biverkningar av behandlingen och söker andra lösningar.

För dessa kvinnor, skriver Klein-Laansma et al, kan homeopati vara ett alternativ. De nämner tidigare studier, bland annat fallstudier som visat goda resultat av homeopatisk behandling, samt en randomiserad, dubbel-blind pilotstudie med uppföljande studie, som visat att homeopatiläkemedel har effekt. Mellan 2007-2011 genomförde Klein-Laansma med flera PMS-studier som visade god effekt hos kvinnor som fick homeopati.

Syftena med studien Semi-Individualized Homeopathy Add-On Versus Usual Care Only for Premenstrual Disorders: A Randomized, Controlled Feasibility Study var två.

1.      Att undersöka om det går att genomföra en internationell multicenter studie som jämför vanlig behandling, med vanlig behandling där homeopatisk behandling läggs till.

2.      Att mäta och jämföra behandlingseffekter i båda grupperna.

Planen var att rekrytera kvinnor till studien i Sverige, Nederländerna och Tyskland. Kvinnorna skulle lottas till att antingen enbart få vanlig behandling, eller också vanlig behandling plus homeopatisk behandling som tillägg. Tyska regler för läkemedelsstudier ledde dock till att den tyska kliniken inte kunde delta aktivt i studien.

Via Svenska föreningen för vetenskaplig homeopati, och en förening för läkare som arbetar med integrativ medicin i Nederländerna, valdes homeopater som hade minst fem års erfarenhet ut att delta som behandlare i studien. Homeopaterna fick ett frågeunderlag med 123 frågor att gå igenom med patienterna. En dataalgoritm processade svaren och valde ut det homeopatiska läkemedlet. Vid den första förskrivningen fick valet göras mellan elva olika homeopatiska läkemedel. Vid uppföljningen kunde andra medel än de elva utvalda förskrivas.

I Nederländerna rekryterades 38 kvinnor under åren 2012-2014. Rekryteringen i Sverige startade år 2013 men ett hårt motstånd mot Mittuniversitetet i Sverige fördröjde studien. Kritiken handlade om att det inte var lämpligt att en studie på homeopatisk behandling gjordes av ett universitet, dvs i den akademiska miljön. Våren 2016 hade 22 kvinnor i Sverige inkluderats i studien.

Totalt var 244 kvinnor i de båda länderna intresserade, 96 skrev dagbok och deltog i den inledande screeningen, 60 kvinnor återstod och lottades slumpmässigt ut till de två olika grupperna. 32 kvinnor fick traditionell behandling. 28 kvinnor fick traditionell behandling med homeopatiska läkemedel som tillägg. 54 kvinnor startade behandlingarna varav 47 kvinnor omfattades av åtminstone en av två mätningar av resultat. Studiens resultat och olika analyser omfattar 46 resp 47 kvinnor.

För att vara säkra på att kvinnorna hade PMS eller PMDD ombads de initialt föra dagbok i två månader och fylla i självskattningsformulär. En validerad mätmetod vid PMS/PMDD-forskning användes; DRSP – som står för daily record of severity of problems. Även under och efter behandlingsperioden fyllde kvinnorna i olika formulär. Behandlingen sträckte sig över fyra månader/fyra menscyklar efter den första konsultationen och intaget av det homeopatiska läkemedlet.

Samtliga deltagare som intog skolmediciner eller gick på någon form av traditionell behandling fortsatte med det under studien.

Det mest förskrivna homeopatiska läkemedlet var Sepia, följt av Natrum-muriatricum, Cimicifuga, Lachesis, Lilium tigrinum, Phosphorus och Pulsatilla. Dessa medel förskrevs för 24 kvinnor i studien. Vilka de övriga, i studien tillåtna, medlen var framgår inte, inte heller vad de resterande fyra kvinnor som ingick i homeopati-gruppen fick för medel. För sex kvinnor ändrades medlet under studien. Q, D och C-potenser användes.

För att utvärdera resultaten fick kvinnorna fylla i flera olika självskattningsformulär. Dessa användes för att räkna ut effekten.

DRSP-mätningarna före och efter visade att kvinnorna som fick homeopatisk behandling som tillägg hade signifikant bättre resultat jämfört med de kvinnor som enbart fick traditionell behandling.

Tio av 28 kvinnor som fick homeopatisk behandling uppgav positiva resultat, jämfört med fyra kvinnor i gruppen som fick traditionell behandling. Denna skillnad var vid jämförelse mellan grupperna inte signifikativ.

När skillnaden i huvudsakligt besvär jämfördes uppgav kvinnorna som fick homeopati bättre resultat. Samma resultat blev det vid mätningen av det allmänna välmåendet.

Studien fångade även upp biverkningar av traditionell behandling, samt förstförsämringar vid intag av homeopatiska läkemedel. Kvinnorna nämnde konstanta blödningar vid traditionell hormonbehandling. Efter intag av homeopatiläkemedlet Sepia nämndes övergående besvär som depression, humörsvängningar, rastlöshet, urinvägsinfektion och hudutslag.

Rapportförfattarnas slutsatser när det gäller studiens två syften blir:

Multicenterstudie: För att en internationell studie ska vara genomförbar måste man hitta länder med lagar och regleringar som möjliggör studier med homeopatiska läkemedel. Det får inte heller finnas den typ av akademiskt motstånd inom den traditionella medicinen som råder i Sverige. Länder som Kanada och England vore troligen bättre, konstaterar Klein-Laansma et al.

Effekterna av homeopati: Resultaten visar signifikanta effekter till homeopatins fördel. PMS-besvären minskade, huvudbesväret blev bättre och det generella välmåendet ökade hos gruppen kvinnor som fick homeopati som tillägg, jämfört med kvinnor som enbart fick traditionell behandling. Men, konstaterar Klein-Laansma et al, i sina slutsatser, studiens pragmatiska upplägg tillåter inte några slutsatser som gäller homeopatiläkemedlens effekter.

Begreppet pragmatisk studie innebär att studien är upplagd för att testa effektiviteten när man, som i det här fallet, lägger till en behandling till en rutinorienterad klinisk praktik, det vill säga att man som i den här studien erbjuder homeopati som ett tillägg till traditionell behandling.

Studieförfattarna rekommenderar att fler pragmatiska, samt kontrollerade studier, utförs.

Klein-Laansma et al pekar på flera intressanta saker som vore bra att undersöka. Bland annat nämner de en studie som visat att homeopatisk behandling sänker kostnaderna för primärvården. De menar att det vore intressant att se om homeopatisk behandling för kvinnor med PMS/PMDD kan sänka sjukvårdens kostnader.

Klein-Laansma et al lyfter även frågan om vilken betydelse bemötandet och omsorgen om individen i den homeopatiska behandlingen har för resultaten, och att det borde utforskas mer.

 

Mina reflektioner:

Den omedelbara invändningen mot studien handlar om hur den är upplagd. I klassisk homeopati behandlas varje patient individuellt. Det betyder att varje enskild patient får just det homeopatiska läkemedel som bäst stämmer överens med den symtombild patienten har vid konsultationen. Att i förväg reducera antalet tillåtna homeopatiska läkemedel till elva olika går emot den grundläggande teori och logik som den homeopatiska läkekonsten vilar på!

Det vill säga, studiens upplägg förminskar redan från början möjligheten att utvärdera den fulla effekten av en homeopatisk behandling!

I studien användes en matematisk algoritm för att ta ut ett homeopatiskt läkemedel bland elva tillåtna. Det sägs ingenting om ifall den behandlande homeopaten var överens med ”algoritmen”, eller om den behandlande homeopaten hade velat förskriva ett läkemedel som inte fanns bland de utvalda elva.

Ytterligare ett exempel på hur studien bortser från den homeopatiska läkekonstens essens är att effekten utvärderas efter fyra månader. En homeopatisk behandling ser till hela personen, det vill säga både mentala, emotionella och fysiska symtom vägs in. Den homeopatiska prognosen omfattar även patientens generella hälsotillstånd, hur länge besvären funnits, tidigare hälsohistoria, ärftlig påverkan, känslighet, och så vidare. Kvinnor som haft PMS sedan mensens start kan behöva en behandling som är längre än fyra menscykler. Återigen förminskar studiedesignen möjligheten att undersöka homeopatins fulla potential!

Det som är positivt med studien är att den låter kvinnorna bedöma även sitt generella välbefinnande, och inte enbart att de huvudsakliga besvären med PMS/PMDD har förbättrats! Även den vanliga skolmedicinen har börjat inse att sjukdom och hälsa handlar om hela individen och att det inte är så begåvat att bryta ut enskilda symtom!

Studien visar också det starka akademiska motstånd mot alternativmedicin och forskning som härskar i Sverige. Detta borde bli en tankeställare för politiker. De politiker som efterfrågar evidens för alternativa behandlingsmetoder får idag antingen nöja sig med att ta till sig studier gjorda i andra länder, eller också ta ett politiskt ansvar för att dedikera medel till forskning på alternativmedicin, trots skolmedicinens motstånd.

En vaken politiker, lyhörd för vad folk söker, inser att många föredrar alternativa behandlingsmetoder framför traditionell sjukvård, eller också väljer både/och. Att samhället kan tjäna stora pengar på den effektiva läkekonst som klassisk homeopati utgör, borde göra frågan intressantare än vad den är idag.

Ytterligare ett problem när det gäller studier på homeopati är att den svenska skolsjukvården och medicinska akademin saknar kunskap om den homeopatiska läkekonstens logik, teori och praktiska utövande.

Här har politiken – om den vill följa folkets vilja, verka för bättre hälsa, sänka sjukvårdskostnader och bidra till samhällsnyttan – ett stort arbete att göra! Kompetens om den klassiska homeopatiska läkekonstens teori och logik måste naturligtvis ingå i all forskning som görs på homeopati.

Källa: Du han hämta/köpa artikeln här: https://doi.org/10.1089/acm.2017.0388

 

 

Falska experiment kring ”vattnets minne” säger inget om homeopati som terapiform

The Controversy Over the “Memory of Water” av George Vithoulkas
Kiev Medical Academy and International Academy of Classical Homeopathy, Alonissos, Greece.
Med Sci Hypotheses 2017; 4:1-6
DOI: 10.12659/MSH.901167
Published: 2017-01-03

Begreppet “vattnets minne”, som ursprungligen myntades av pressen, har skadat den homeopatiska läkekonsten. Ett falskt experiment bör inte användas för att fördöma en välbeprövad behandlingsmetod som visar imponerande resultat, menar den välkände grekiske klassiska homeopaten George Vithoulkas.

I en intressant artikel beskriver George Vithoulkas upprinnelsen till begreppet ”vattnets minne” och hur misslyckade experiment, som utfördes utifrån felaktiga antaganden, sedan kommit att användas för att avfärda den homeopatiska läkekonsten som behandlingsmetod.

Experimenten som genomfördes utgår ifrån en felaktig förståelse av homeopati. Tyvärr används de i nästa steg som bevis för att den homeopatiska terapin inte fungerar, skriver George Vithoulkas.

Gift från honungsbiet

Det började med en fransk professor i immunologi, dr Jacques Benveniste. Han hävdade att han i ”in vitro” experiment i laboratoriemiljö bevisat att giftet från honungsbiet – Apis mellifica – i höga potenser gett strukturella förändringar på cellnivå.

Benvenistes laboratorieresultat kunde dock inte upprepas trots många internationella försök i olika laboratorier. Från detta drog forskningsvärlden slutsatsen att experimentet var falskt, samt att det därmed också är bevisat att den homeopatiska terapin är falsk.

Har skapat förvirring

Dessa händelser har medfört att forskningsvärlden idag lever med en förvirring om a) vattnet har ett minne, samt b) om homeopati är, eller inte är, en giltig terapiform, skriver George Vithoulkas.

För att skapa tydlighet går han tillbaka i historien och berättar om vad som egentigen hände. Han var nämligen själv på plats.

Historien börjar år 1988 vid ett internationellt möte för forskare på Bermudas, som arrangerades av ett universitet i Philadelphia. Temat var ”Frontiers of Science” och syftet var att öppet utforska forskningens ”gränstrakter”.

Dr Jacques Benveniste var en av talarna. Han presenterade sin forskning på seriellt utspädda vätskor, det vill säga potentierade homeopatiska medel. Benveniste förklarade att när man får ett bistick svarar kroppens immunsystem med att basofiler i vita blodkroppar degranulerar (släpper ut histamin). Benveniste sade vidare att han i sina laboratorieexperiment visat att det homeopatiska läkemedlet Apis mellifica i hög potens gett strukturella förändringar hos organismen; att basofiler degranulerat.

Vithoulkas, som var den enda närvarande med kunskap om homeopati, protesterade och förklarade att Benvenistes forskningsupplägg baserades på felaktiga föreställningar och antaganden om homeopati. Men han talade för döva öron. Benveniste fick flera av deltagarna att lova att verka för att han skulle få sin artikel publicerad i den ansedda tidskriften Nature. Vilket den sedermera också blev.

Antagandet är fel

Vithoulkas kritik mot Benveniste baserar sig bland annat på att ett homeopatiskt läkemedel i hög potens inte framkallar strukturella förändringar i en organism. Det skulle i så fall ha visat sig i klinisk praktisk behandling under de 200 år den homeopatiska terapin har utövats. Särskilt som det bland de homeopatiska läkemedlen finns många medel som är långt starkare än Apis mellifica, och som, i höga potenser i så fall borde ha lett till strukturella skador hos patienter. Vilket ingen någonsin har påvisat.

Efter Bermudakonferensen skrev medierna om Benvenistes experiment och begreppet ”vattnets minne” myntades. Begreppet skapades av journalister, skriver Vithoulkas, och har sedan använts för att förlöjliga och förminska homeopatin.

Benvenistes artikel publicerades i tidningen Nature, men med förbehållet att experimentet skulle upprepas under tillsyn av en av tidningens redaktörer, en forskningsexpert, samt den professionella magikern James Randi. Det skedde också under spektakulära former och fiaskot var ett faktum: några basofiler som degranulerade kunde inte påvisas i laboratoriet. Resultaten spreds aggressivt i medierna. Benveniste vanärades och fick sparken.

Kan medlen bota sjuka

Vithoulkas lyfter upp det trista faktum att begreppet ”vattnets minne” fortfarande används, även av homeopater själva. Mest beklagligt, framhåller han, är att diskussionen i medierna mera handlar om huruvida vattnet har ett minne eller inte. Den viktiga frågan borde i stället vara huruvida homeopatiska läkemedel i höga potenser har en kurativ effekt när de ges till sjuka, eller inte.

Men historien slutar inte här. Vithoulkas berättar vidare att några år efter Benvenistes experiment påstod återigen en annan professor att det fanns bevis för att Benveniste hade rätt. BBC gjorde tillsammans med en forskningsgrupp, och magikern James Randi, ett program om detta. De kunde inte heller denna gång se någon påverkan på basofilerna och drog utifrån det slutsatsen att homeopati är nonsens.

Borde ha motsatt effekt

Vithoulkas skrev till redaktören på BBC och påpekade att Benvenistes upplägg stred mot den grundläggande logiken för hur homeopati fungerar. Enligt den homeopatiska logiken har en utspädd och potentierad substans en effekt som är tvärtemot substansens effekt som urtinktur. I Benvenistes modell borde därför motsatt resultat ha uppnåtts, det vill säga i stället för att orsaka degranulation borde medlet förhindra att basofiler släpper ut histamin.

Enligt den homeopatiska logiken kan ett medel i sin ursprungsform – som urtinktur – leda till en symtombild hos personen som intar medlet. När medlet späds ut och potentieras är effekten den att medlet motverkar dessa symtom.

Följer man detta logiska resonemang ger ett bistick allergiska symtom när immunsystemet svarar genom att basofiler släpper ut histamin. Dessa symtom minskar och lindras med ett homeopatiskt potentierat medel av Apis mellifica – om medlet är indikerat. (Homeopatisk behandling är alltid individuell och symtomen efter ett bistick kan hos individen visa att ett annat homeopatiskt läkemedel behövs – min anmärkning).

Däremot, skriver Vithoulkas, kan ett högt potentierat homeopatiskt medel av Apis mellifica aldrig skapa ett allergiskt tillstånd med degranulering av basofiler, vilket Benveniste påstod. Det går emot den homeopatiska läkekonstens logik.

Varför kan ett medel bota

Vithoulkas pekar på att Benvenistes experiment – som bygger på ett felaktigt antagande – har använts som bevis för att den homeopatiska terapin är falsk. Det vill säga, ett experiment som bygger på ett falskt antagande och okunskap om den teori som terapin baserar sig på, används för att avfärda en terapiform. Om vattnet har ett minne eller inte har ett minne har inget med den homeopatiska läkekonsten att göra. Den viktiga frågan är varför ett potentierat homeopatiskt läkemedel har en biologisk effekt på en sjuk organism.

Vithoulkas framhåller också att det är enbart när ett homeopatiskt läkemedel genomgår en succussion, det vill säga en utspädning med en kraftig skakning för varje steg, som läkemedlet blir potent. Ett sådant potentierat homeopatiskt läkemedel kan inte skapa strukturella förändringar hos en patient, fastslår Vithoulkas.

Patienter behandlas individuellt

I brevväxlingen med BBC påpekar han att en homeopatisk behandling alltid är individuell och utgår ifrån den symtombild organismen uppvisar. Det homeopatiska läkemedlet bör stämma med patientens symtombild. Han undrar hur man kan hitta ”symtom” hos celler i en petriskål?

Det är fel att fördöma en terapiform utifrån experiment som bygger på felaktiga antaganden, och som inte har med terapiformen i sig att göra, säger Vithoulkas. Homeopati bör accepteras eller avfärdas baserat på sin terapeutiska effekt. Inget annat.

Läs hela artikeln här: http://www.medscihypotheses.com/abstract/index/idArt/901167

Modell förklarar hur homeopatiska läkemedel återskapar hälsa

Bell, I, och Koithan, M

A model for homeopathic remedy effects: low dose nanoparticles,
allostatic cross-adaptation, and time-dependent sensitization
in a complex adaptive system.
 
BMC Complementary and Alternative Medicine 2012, 12:191.

Homeopatiska läkemedel arbetar på ett annat sätt än den konventionella sjukvårdens kemiska droger. Aktiva substanser i form av nanopartiklar i det homeopatiska läkemedlet stimulerar kroppens och organismens olika system så att den återhämtar sig i sin helhet.

Iris Bell och Mary Koithan lanserar en sammanhållen modell för hur homeopatiska läkemedel verkar i levande organismer. De hoppas att framtida forskning läggs upp för att pröva hypoteserna i den teoretiskt beskrivna modellen som de förkortat kallar NPCAS. Det står för nanoparticle-allostatic cross-adaptation-sensitization.

Forskarduon konstaterar att en hel del olika hypoteser figurerat genom åren som försökt förklara hur homeopatiska läkemedel verkar, men att ingen förklaring hittills vunnit ett erkännade. Deras föreslagna modell tar med delar av tidigare förklaringar samt bygger även på empiriska rön.

Homeopatiska läkemedel potentieras

Homeopatin är ett över 200-årigt medicinskt behandlingssystem med en omfattande mängd fallbeskrivningar i klinisk litteratur, en mycket hög grad av tillfredsställelse hos behandlade patienter och en snabbt växande modern forskningsbas, konstaterar Bell och Koithan. Ändå härskar det fortfarande en skepsis mot den homeopatiska läkekonsten, där mycket av kritiken riktas mot just de homeopatiska läkemedlen.

Homeopatiska läkemedel är seriellt utspädda lösningar av tinkturer i etanol-vatten. De genomgår kraftiga skakningar, ”succussions”, vid varje utspädning. D-serien innebär att man tar en del tinktur och 9 delar etanol/vatten, C-serien att man tar en del tinktur och 99 delar etanol/vatten. Dessa proportioner behålls sedan vid varje efterföljande utspädning. Urtinkturerna görs av växter (extrakt), samt mineraler och eller djur(delar). Fast material sönderdelas först mycket fint, genom så kallad triturering, som är en upprepad malningsprocess i laktos.

När ett läkemedel har spätts ut och skakats, potentierats, över Avogadros tal (6 x 1023) borde det teoretiskt sett inte längre finnas några molekyler kvar av ursprungssubstansen i lösningarna. Konventionella forskare inom medicin och kemi hävdar därför att det inte är plausibelt, troligt, att homeopatiska läkemedel potentierade över Avogadros tal, det vill säga D24 eller C12, kan ha några farmakologiska effekter.

Begreppet ”farmakologiska effekter” används inom skolmedicinens läkemedelslära och handlar om vilka effekter substanser har på en organism. Enligt den kliniska farmakologins regler innebär en allt lägre kemisk dos en allt mindre påverkan på en organism, tills dosen är så liten att den inte längre kan ge någon effekt. Sambandet mellan dos och effekt beskrivs som linjärt.

Kritiken faller och bör omprövas

Antagandet att homeopatiska läkemedel inte kan ha någon effekt är korrekt, säger Bell och Koithan, men enbart om det underliggande antagandet är korrekt. Det vill säga att homeopatiska läkemedel skulle vara ordinära, utblandade och utspädda kemiska droger som agerar farmakologiskt enligt en linjär dos-effekt-relation.

Men, invänder forskarduon, det är de inte. Vid traditionell framställning av homeopatiska läkemedel, det vill säga den som anges i de homeopatiska farmakopeerna, vid fasta utgångssubstanser med inledande triturering, följd av potentiering med kraftiga skakningar efter varje dilution (utspädning), genereras nanopartiklar.

Nanopartiklarna skapas redan vid tritureringen och följer med i utspädningarna och skakningarna. De är i storleksordningen en till några hundra miljarddels meter och de mäts i nanometer (nm; ”nano” står för ”miljarddel”, det vill säga 10-9).

Nanoforskning fokuserar vanligen på nanopartiklar under 100 nm. Det handlar om de ofattbart små strukturernas värld – det går en miljon nm på en mm! – men det är fortfarande fråga om fysiska kroppar.

Homeopatiska läkemedel skiljer sig således från konventionella läkemedel, både till sin natur och till hur de verkar och de består enligt forskarna av nanopartiklar, till skillnad från ”vanliga” kemiska läkemedel. De arbetar inifrån organismen genom att stimulera olika nätverk och påverkar hela organismen (fysiologiskt), inte genom att undertrycka symtom i olika organ (farmakologiskt).

Kiselnanopartiklar från glasrör

Det finns fortfarande en osäkerhet kring vad som händer vid själva framställandet av homeopatiska läkemedel som forskningen har kvar att utreda, påpekar Bell och Koithan. Antingen bildas nanopartiklar av ursprungstinkturens substanser, eller av kisel som lossnar från glasrören i samband med de kraftiga skakningarna, eller både-och. Nanopartiklar av kisel är mycket reaktiva och de bildar komplicerade och mycket stora ytstrukturer. Urtinkturens substanser fastnar på nanopartiklarnas ytor i strukturerna.

Kiselnanostrukturer är speciella eftersom de kan bibehålla strukturer även när de utsätts för torka. Det homeopatiska utspädda läkemedlet (som adsorberats i nanostrukturerna) torkas (absorberas) ju oftast in i laktospiller för lagring och transport. Därför måste en hållbar teoretisk modell som förklarar de homeopatiska läkemedlens effekt även förklara hur kisel och proteinstrukturer kan behållas intakta vid intorkning i sockerpiller, understryker Bell och Koithan.

Innehåller substanser

Avancerade undersökningar med moderna utrustningar, som transmissionselektronmikroskop, har påvisat nanopartiklar av ursprungssubstansen i homeopatiska läkemedel. Bland annat har ett indiskt forskningsteam, Chikramane PS et al, visat att sex vanliga homeopatiska läkemedel gjorda på metaller innehöll mycket små aggregat av metallerna. Se artikel på Dagens Homeopati: http://dagenshomeopati.se/2014/11/07/det-finns-nanopartiklar-homeopatiska-lakemedoel-hoga-potenser/

De indiska fynden, och möjligheten att avskalade kiselnanopartiklar från potentieringsglasens insida kan ha tagit upp den homeopatiska läkemedelssubstansen redan i de allra första potentieringsstegen och sedan bär den vidare genom följande steg, skyddad för yttre påverkan, innebär att Avogadros regel inte är tillämplig vid bedömning av huruvida någon del av ursprungssubstansen kan finnas kvar vid stora utspädningar, det vill säga i höga potenser.

Det är således ett faktum att homeopatiska läkemedel innehåller substanser och att det inte handlar om utspätt vatten. Det är plausibelt – och i viss mån klarlagt – att homeopatiska läkemedel i spädningsgrader över både över och under Avogadros tal kan innehålla aggregat, ihopklumpningar, av substanser. Samt att de i alla potenser innehåller nanopartiklar som kan vara bärare av ursprungssubstansen.

Teoretisk modell

Bell och Koithan presenterar i nästa steg en modell som kan förklara hur dessa homeopatiska läkemedel med nanopartiklar verkar i en organism. De utgår alltså från hypotesen att nanopartiklar av ursprungssubstansen mångfaldigas genom upprepad potentiering, det vill säga utspädning och kraftig skakning.

Förklaringsmodellen NPCAS omfattar tre antaganden och fyra principer.

Gå gärna till källan om du vill läsa om detta beskrivet med forskarnas egna ord och begrepp. Jag ”översätter” här till ett mer begripligt språk. Eftersom modellen omfattar ett flertal forskningsområden och bland annat tar upp kemiska, medicinska, biologiska, biokemiska, psykologiska och neurologiska fenomen, innehåller studien många områdesbestämda begrepp att reda ut och förklara. Det finns inte utrymme för det i denna korta översiktliga sammanfattning.

Antagande 1:

Människan/organismen har komplexa adaptiva (anpassnings- och förändringsbara) system eller ”självorganiserande” nätverk som är ihopkopplade med varandra.

Antagande 2:

I organismens större självorganiserande nätverk ingår bland andra nervsystemet, det endokrina systemet, immunsystemet och det metaboliska systemet. Samtliga interagerar och reagerar på påverkan (stressorer) utifrån. Yttre (exogena), men även inre (endogena) stressorer ger stimuli som kan rubba den homeostatiska balansen hos en människa som organism. Med homeostas menas ett stabilt tillstånd i ett biologiskt system. En viktig homeostatisk mekanism är till exempel reglering av blodsockernivåer.

Antagande 3:

Om en organisms adaptiva förmåga, det vill säga förmåga till anpassning, överbelastas och detta sker över lång tid och med stark intensitet kan det leda till funktionella förändringar i en organism, och på sikt ge kroniska besvär. Besvären manifesterar sig som komplexa, icke-linjära, dynamiska mönster som bestäms av den enskilda personens genetiska och epigenetiska faktorer samt livsstil.

Här vill jag inflika att utvecklingen från frisk till sjuk till följd av påfrestningar (stressorer) är något varje behandlande homeopat är medveten om. Att kartlägga besvären och epigenetiska spår ingår som en del i arbetssättet för en klassisk homeopat. Vi får välkomna att även den vanliga sjukvården och medicinforskningen äntligen börjat intressera sig för epigenetiken, något som homeopater känt till och arbetat med sedan över 200 år tillbaka.

Fyra principer

De fyra principer som Bell och Koithan presenterar i sin NPCAS-modell handlar om att förklara de homeopatiska läkemedlens effekter. Återigen, jag rekommenderar intresserade läsare att gå till källan, här ger jag en översiktlig sammanfattning.

A: Homeopatiska läkemedel är mycket reaktiva nanopartikelsubstanser från urtinkturer, och/eller nanopartiklar från kisel som den homeopatiska urtinkturen infiltrerat och modifierat. Homeopatiska läkemedel är INTE kemiska droger i exempelvis pillerbulk-form (det vill säga konventionella mediciner).

B: Nanopartiklar i homeopatiska läkemedel stimulerar en komplex reaktion i organismen. Reaktionen sker i de olika nätverken (nerv-, hormon-, immun- och det metaboliska systemet) tills det med tiden omfattar organismens hela självorganisering. Ett homeopatiskt simillimum – det vill säga det allra mest liknande/passande homeopatiska läkemedlet för just det tillstånd patienten befinner sig i – agerar som en biologisk retning på ”låg” men viktig nivå, en signal, stressor, för hela organismen.

C: Läkemedlets nanopartiklar stimulerar förändringar i motsatt riktning mot den ursprungliga utvecklingen av besvären (sjukdomen). Den sjukdomsrelaterade ”maladaptionen”, anpassningsstörningen, har skapat en obalans i systemet. Det korrekta homeopatiska läkemedlet i låg dos frigör ett upphävande och omsvängning av störningarna.

Det homeopatiska läkemedlets effekt på organismen involverar icke-linjära fysiologiska fenomen som hormesis, cross-adaptation, tids-beroende sensitization och cross-sensitization/oscillation (begreppen förklaras längre fram).

D: De adaptiva förändringar som det korrekta homeopatiska läkemedlet väcker stärker systemets motståndskraft. En lyckad behandling av en patient innebär att patientens/organismens komplexa nätverk kan stå emot framtida homeostatiska störningar både på lokala nivåer och som helhet.

Begreppen i modellen

Som jag redan nämnt kallar Bell och Koithan sin modell för NPCAS, som står för nanoparticle-allostatic cross-adaptation-sensitization.

ALLOSTATIC: Ett centralt begrepp i modellen är ”allostatic stress response network”. Det handlar om att stressorer från omgivningen sätter igång organismens olika försvarssystem på en fysiologisk nivå. De olika nätverken, däribland nerv-, immun-, hormon- och det metaboliska systemet, reagerar på signaler. Exempel på stressorer är infektioner, kemiska ämnen, psykiska påfrestningar och elektromagnetiska retningar, det vill säga stimuli som upplevs som ett hot mot eller påverkan på organismen. Lågintensiva stressorer stimulerar systemen att återställa balansen, homeostasen, i organismen. Ett homeopatiskt simillimum agerar som en djupverkande modifierande signal i kroniska tillstånd. De stimulerar, över tid, till läkning.

Enligt Bell och Koithan är hjärnan och de delar av hjärnan som uppfattar hot från omgivningen, som prefrontala cortex (den främre delen av hjärnans pannlob), hippocampus och amygdala, inblandade. Cytokiner är små proteiner som produceras av immunsystemet och som fungerar som signalmolekyler mellan celler och hjärnan. Homeopatiska läkemedel aktiverar cytokiner.

CROSS-ADAPTATION: Kors-anpassning är ett dokumenterat fysiologiskt och biokemiskt fenomen som innebär att olika stressorer kan påverka samma mellanled i de biologiska allostatiska nätverken och skapa liknande reaktioner. De förändringar som stressorer stimulerar till kan vara dubbelriktade. En lågintensiv stressor (det homeopatiska nanopartikelläkemedlet) kan producera adaptiva förändringar i motsatt riktning och med motsatt verkan till en högintensiv stressor (som ursprungligen orsakat sjukdomstillståndet).

TIDS-BEROENDE SENSITIZATION, TDS: Homeopatiska läkemedel kan starta mekanismer som både utnyttjar enskilda cellers och hela nervsystemets grundläggande förmåga till anpassning och omformning (”plasticitet”) och kan till och med kan förändra själva denna förmåga (”metaplasticitet”). Detta är mekanismer som är välkända från exempelvis inlärning och minnesträning. Det sker genom stimulering (”priming”) som progressivt förstärker reaktionerna på svaga läkemedelsretningar – av korrekt valt homeopatiskt medel. Stimuleringen bör upprepas med noga avpassade tidsintervall. Den kan även skapa ett slags överkänslighet med reaktion i motsatt riktning, som dock är ändamålsenlig för att allt snabbare och starkare kunna möta en (eventuell) upprepning av den ursprungliga störningen/sjukdomen. Förloppet kan te sig som en pendling –

”oscillation” – mellan motsatta reaktioner på samma stimuli/stressor på vägen mot tillfrisknande. Det blir en form av successiva överkänslighetsreaktioner. Bell och Koithan beskriver detta ungefär som att den homeopatiska läkemedelsreaktionen kan jämföras med kända reaktioner inom den ”vanliga” fysiologin och psykologin, som hypersensibilisering, desensibilisering, omvända reaktioner och så vidare.

HORMESIS: Termen har mest använts av toxikologer. Hormesis avser ett fenomen inom biologin där en stressor är positiv (leder till en positiv förändring) i låga/rimliga doser men skadlig och negativ (leder till en negativ förändring) i höga doser. Förändringarna sker på cellulär och molekylär nivå. Reaktionen i cellen kan vara att öka produktionen av reparativa proteiner eller antioxidativa enzymer.

BIFASISK: En bifasisk dos har två faser med skilda verkningar.

Ger bättre motståndskraft

Sammanfattningsvis utgår NPCAS-modellen som Bell och Koithan lanserar från att homeopatiska läkemedel innehåller aktiva nanopartiklar från urtinkturen och/eller från nanopartiklar av kisel som modifierats/”laddats” av urtinkturen. Dessa är ojämnt finfördelade i vatten (kolloider).

En kolloid består i allmänhet av ett fast ämne som är finfördelat i en vätska. Ämnets partikelstorlek kan vara mellan en och tusen nanometer. En kolloid är heterogen i mikroskala men homogen i makroskala. Kolloidala partiklar har stor förmåga att tränga genom biologiska vävnader men inte på samma sätt som enskilda lösta joner.

Nanopartiklar har speciella biologiska och fysikalisk-kemiska egenskaper. De kan på grund av sin ytstruktur adsorbera, alltså ta upp/binda till sig, andra nanopartiklar som proteiner och DNA och fungera katalytiskt, som att starta eller underlätta kemiska förlopp. De homeopatiska läkemedlen skiljer sig alltså helt från konventionella läkemedel genom sin struktur, morfologi (form och uppbyggnad) och sina funktionella egenskaper, fastslår Bell och Koithan.

Homeopatiska medel förskrivs i låga doser och fördelas över tid. De fungerar som biologiska signaler som stimulerar/förstärker organismens eget biologiska svar på stressorer. De förändrar den biologiska funktionen hos en organism genom att de påverkar immunsystemet och övriga system som är viktiga för att en organism ska vara i balans. Nanopartiklar kan fungera bifasiskt och framkalla växlande reaktioner i organismen, i olika faser och över olika verkningstid. De förstärker effekter i organismen som motverkar tidigare påverkan av stressorer så att hälsan återställs, samt förbättrar systemens framtida motståndskraft mot de stressorer som skapat obalanser.

Ett korrekt valt och doserat homeopatiskt läkemedel främjar organismens motståndskraft och återhämtning från sjukdom. Typiskt är att tillfrisknandet följer ”Herings lag”: uppifrån och nedåt, inifrån och utåt, i omvänd ordning mot hur de olika sjukdomssymtomen uppträtt.

Artikeln finns här: http://www.biomedcentral.com/1472-6882/12/191

Det finns 263 RCT-studier på homeopatisk behandling

Robert T Mathie, Daniela Hacke, Jürgen Clausen, Ton Nicolai,
David S Riley och Peter Fisher
 
Randomised controlled trials of homeopathy in humans: characterising the research journal literature for systematic review
Homeopathy (2013) 102, 3-24




En internationell forskargrupp har efter grundligt sökande funnit att det finns 263 randomiserade och kontrollerade studier gjorda på homeopatisk behandling på människor.


Två forskare från England, en från Tyskland, en från Belgien och en från USA har tillsammans gjort en litteraturstudie inom homeopati. De har sökt igenom databaser och bibliotek efter publicerade artiklar från vetenskapliga studier gjorda på homeopatisk behandling på människor. De har täckt in en tidsperiod med start från 1800-talets början och fram till slutet av år 2011.


Resultatet landade på 263 RCT-studier. RCT står för randomiserade kontrollerade studier, vilket innebär att deltagarna slumpmässigt lottats till att få eller inte få aktivt läkemedel, samt att studien haft kontrollgrupper. Idag förväntas en studie vara randomiserad och kontrollerad för att tilldelas värde inom medicinsk vetenskaplig forskning.


Sorterades utifrån fyra principer


Mathie et al har letat fram samtliga publicerade artiklar och gått igenom dem. De har delat in artiklarna utifrån fyra principer baserade på hur studien är upplagd och vilken granskningsmetod den publicerande tidskriften följer.


En studie har klassats in baserat på om den:


1. handlar om behandling eller förebyggande behandling (prophylaxis)


2. är placebo kontrollerad eller kontrollerad på annat sätt (patienterna i kontrollgruppen kan vara behandlade konventionellt, med andra metoder eller obehandlade)


3. handlar om individualiserad homeopati eller icke individualiserad homeopati


4. är publicerad utifrån metoden peer-reviewed eller icke peer-reviewed


När det gäller punkt tre, om studien är individualiserad eller inte, har Mathie et al valt att klassa en studie som individualiserad även när den handlat om en förutbestämd begränsning av antalet homeopatiska läkemedel som har fått användas.


Vid en icke-individualiserad studie har alla deltagare i studien fått samma förutbestämda homeopatiska läkemedel. Studier klassade som icke-individualiserade omfattar komplex, klinisk och isopatisk behandling.


När det gäller punkt 4 och tidskriftens metod att behandla artiklar inför publicering arbetar tidskrifter på två olika sätt:


1. Tidskriften följer metoden med peer-reviewed. Det innebär att varje artikel granskas (och godkänns) av en kollega eller en person som är väl insatt i forskningsfältet innan artikeln accepteras för tryckning. En del tidningar väljer att ha flera personer som granskar varje artikel innan publicering.


2. Icke peer-reviewed innebär att artikeln publiceras utifrån en vanlig redaktionell bedömning.


Närmare 500 publikationer


Mathie et al har sökt via databaser, referenslistor och kollegor för att fånga upp studier. Forskningsgruppen framhåller att arbetet skett med optimala resurser, eftersom man haft tillgång till Karl och Veronica Carstens stiftelse i Tyskland som har ett etablerat och aktuellt forskningsbibliotek när det gäller homeopati. Studier på alla språk har eftersökts.


Totalt fann Mathie et al 489 studier, varav 421 identifierades via databaser och 68 hittades via de övriga källorna. Av dessa togs alla som var upprepningar, publicerade i böcker, och så vidare bort. Då återstod 394 studier.


I nästa steg togs kortare referat eller sammanfattningar (abstracts), samt kortare artiklar bort (färre än 500 ord). Forskargruppen fann även upprepningar, det vill säga samma ursprungsstudie hade beskrivits och publicerats på olika ställen och på olika språk. De plockades också bort.


Kvar fanns nu 316 publicerade artiklar. Dessa delades upp i peer-reviewed och icke peer-reviewed, alltså granskade innan tryckning eller enbart handhavda av redaktionen, samt lästes noga. Studier som inte var randomiserade och/eller kontrollerade togs bort, liksom studier som de facto inte handlade om homeopatisk behandling. Även studier där homeopatiska läkemedel användes som inte var över D1 (X1) togs bort.


Kvar fanns nu 263 RCT-studier.


Dessa klassades in utifrån kriterierna:


    

  • Peer-reviewed eller icke peer-reviewed
    • 

  • Placebokontrollerade eller kontrollerade på annat sätt
    • 

  • Individuell homeopatisk behandling eller icke individuell homeopatisk behandling
    • 



Forskargruppen noterade för varje studie vilken medicinsk kondition studien tog upp, samt på vilket språk den var författad.


Mathie et al delar in de 263 studierna enligt nedan:


A. Peer-reviewed (PR), totalt 164 studier. De klassas sedan in på följande sätt:


• 41 placebo-kontrollerade studier, individualiserad behandling


• 96 placebo-kontrollerade studier, icke-individualiserade


• 12 individualiserade studier, kontrollerade på annat sätt


• 15 icke individualiserade, kontrollerade på annat sätt


 


B. Icke peer-reviewed (NPR), totalt 99 studier. De klassas sedan in på följande sätt:


• 13 placebo-kontrollerade studier, individualiserad behandling


• 67 placebo-kontrollerade studier, icke-individualiserade


• 2 individualiserade studier, kontrollerade på annat sätt


• 17 icke individualiserade, kontrollerade på annat sätt


 


Det vanligaste språket i artiklarna är engelska; PR 79,3 procent och NPR 24,2 procent.


Tyska stod för 15,9 respektive 46,5 procent. Franska för 1,8 och 17,2 procent. De resterande studierna omfattade sex språk: italienska, norska, portugisiska, ryska, holländska och spanska.


Av de 263 RCT-studierna var 217 eller 82,5 procent placebo-kontrollerade, och 46 stycken, motsvarande 17,5 procent, kontrollerade på annat sätt.


När det gäller antalet individualiserade eller icke-individualiserade studier är majoriteten icke-individualiserade, totalt 195 studier eller 74,1 procent. De individualiserade studierna är 68 stycken, vilket motsvarar 25,9 procent.


De 263 artiklarna beskriver 122 olika medicinska tillstånd. Flera tillstånd återfinns i olika studier. Vanligast är muskelömhet, säsongsbetonad allergisk snuva (rinit), influensa och övre luftvägsinfektioner.


Hittade 30 fler artiklar


Mathie et al har även jämfört resultatet från sin litteratursökning med meta-analyserna som gjordes av Linde et al år 1997 och Shang et al år 2005. (Båda dessa studier finns beskrivna här på www.vetenskapenomhomeopati.se, se rubriken Meta-analyser, samt på www.roberthahn.nu.)


Mathie et al fann således 263 studier. När de jämför med Linde et al och Shang et al visar det sig att 121 av de studier Mathie et al fann var inkluderade i Lindes och Shangs meta-analyser, att 66 studier hos Mathie et al publicerats efter Lindes och Shangs meta-analyser, samt att 30 studier som kvalificerade sig att ingå hos Mathie et al inte ingick i Linde et als och Shang et als meta-analyser.


Målet med Mathie et als litteratursökning var att utvärdera metoder för att söka och hitta RCT-litteratur, att rapportera detaljer om de studier man fann, samt att jämföra sina fynd med Linde et als och Shang et als meta-analyser.


Mathie et al framhåller att arbetet nu fortsätter med att analysera de 263 artiklar man fann. De kommer att ligga till grund för en ny meta-analys, där såväl kvalitet och resultat bedöms.


Artikeln kan köpas här: http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S1475491612000811


 


 


 

	


	
	






	
	

		
Patienter på engelska homeopatisjukhus uppger att de får bättre livskvalitet
	


	

		
Elizabeth A Thompson, Robert T Mathie, Elizabeth S Baitson, Susan
J Barron, Saul R Berkovitz, Martien Brands, Peter Fisher, Tom M
Kirby, Robert W Leckridge, Stewart W Mercer, Hugh J Nielsen, David
HK Ratsey, David Reilly, Helmut Roniger och Thomas E Whitmarsh.




Towards standard setting for patient-reported outcomes in the NHS homeopathic hospitals.


Homeopathy (2008) 97, 114–121.




Totalt 51 medicinskt praktiserande homeopatutbildade läkare samlade in data från samtliga patienter som under en fyra veckors period besökte de fem homeopatiska sjukhus som finns i England, eller åtminstone fanns, när pilotstudien av Thompson et al gjordes under mars 2007. Som Dagens Homeopati tidigare berättat är sjukhuset i Glasgow hotat.


De engelska sjukhusen med läkare som är tränade och certifierade i homeopatisk medicinsk behandling finns i Bristol, Glasgow, Liverpool, London och Tunbridge Wells. Samtliga sjukhus hade öppna mottagningar, medan sjukhuset i Glasgow därutöver även har inneliggande patienter.


Det fanns flera syften med datainsamlingen och studien, bland annat att utvärdera utfallet efter en patients första besök och att testa att låta patienter själva uppskatta hur deras medicinska besvär förändras, samt hur deras livskvalitet påverkas, som utvärderingsmetod vid homeopatisk behandling. Ytterligare en målsättning var att få en bild av vilka problem som patienter söker homeopatisk behandling för.


De fakta som samlades in gällde:


    

  • när patienten hade gjort sitt första besök
    • 

  • vilket besök i ordningen som patienten gjorde under insamlingsperioden
    • 

  • hur många besök patienten totalt hade gjort fram till datainsamlingen
    • 

  • patientens ålder
    • 

  • patientens kön
    • 

  • det huvudsakliga besväret patienten sökte (main complaint, MC)
    • 

  • om det fanns något annat eller några andra besvär, samt
    • 

  • hur patienten själv uppskattade förändringar av sitt huvudsakliga besvär, samt av sin generella livskvalitet och sitt välbefinnande, vid uppföljningar i samband med behandlingen.
    • 



Det sista gjordes enligt ett instrument för att mäta livskvaliteten i vardagen som förkortas ORIDL, vilket står för Outcome Related to Impact on Daily Living.


Sammanlagt samlades data in från 1 797 patienter som sedan bearbetades och analyserades. Av patienterna så kom 195 på sitt första besök och 1 602 för uppföljningar.


Patienter uppgav 235 olika medicinska problem. De trettio vanligaste åkommorna som behandlades var, i fallande ordning, med den vanligaste först:


1. Eksem


2. Kroniskt utmattningssyndrom


3. Klimakterieproblem


4. Osteoartrit (ledgångsinflammation)


5. Depression


6. Bröstcancer (behandling av cellgiftsterapins biverkningar)


7. Reumatoid artrit (ledgångsreumatism)


8. Astma


9. Ångest


10. Irritable bowel syndrome (irritabel tarm, IBS)


11. Multipel skleros (MS)


12. Psoriasis


13. Allergi


14. Fibromyalgi


15. Migrän


16. Premenstruellt syndrom


17. Kronisk bihåleinflammation


18. Huvudvärk


19. Vitiligo


20. Säsongsbetonad allergi


21. Svårbehandlad kronisk smärta


22. Sömnlöshet


23. Ulcerös kolit (inflammatorisk tarmsjukdom)


24. Akne


25. Psoriasisartrit


26. Nässelfeber


27. Livmodercancer


28. ADHD


29. Epilepsi


30. Sinusit (bihåleinflammation)


Åldern på patienterna varierade men visade en tydlig topp runt 49 år, samt en mindre topp vid 6 år. För barnen dominerade eksem som huvudproblem.


Analysen av de insamlade data visade att 47,8 procent uppgav att de hade flera besvär utöver det huvudsakliga medicinska besväret, ”main-complaint”. Särskilt bland de patienter som hade gjort sex eller fler uppföljningar hade flera besvär utöver ”main-complaint”. Den vanligaste åkomman som ledde till sex eller fler besök var kronisk utmattningssyndrom, följt av ledgångsinflammation och eksem.


Ser man till hur patienterna värderade att deras hälsa påverkats så uppgav 73,2 procent vid andra besöket att de blivit bättre, och 87,2 procent vid sjätte besöket att de blivit bättre.


När det gäller en förbättrad livskvalitet i vardagen så uppgav 34,5 procent av patienterna att de fått en bättre livskvalitet efter två besök. Efter sex besök uppgav 59,3 procent att deras livskvalitet förbättrats.


Tar man enbart de fyra vanligaste besvären – eksem, kroniskt utmattningssyndrom, klimakterieproblem och ledgångsinflammation – är klimakterieproblem den åkomma som lättast går att åtgärda och där patienterna uppger bäst förändring.


Thompson et al konstaterar att insamlingen av data pekar på något som de kallar ”effectiveness gaps” mellan homeopatisk läkekonst och den konventionella medicinen. Det vill säga att patienter söker sig till homeopatisk behandling för åkommor som den konventionella medicinen inte klarar av att bota eller lindra. Forskargruppen menar vidare att för patienter med en komplex sjukdomsbild innebär homeopatisk behandling en holistisk arbetsmodell som ger en samlad förbättring av flera problem, med hjälp av det individuellt valda läkemedlet, till skillnad från konventionell medicin som i regel kräver minst ett läkemedel för respektive åkomma.


Thompson et al konstaterar att det i nästa steg vore angeläget att närmare studera hur det ser ut för patienter med komplexa medicinska tillstånd som behöver fler uppföljningar än sex, som alltså genomgår långa behandlingar.


Pilotstudien med datainsamlingen visar att longitudinella studier över lång tid av patienter är nödvändiga för att utveckla både homeopatisk medicinsk behandling i praktiken, samt forskning på homeopati, understryker Thompson et al.


Artikeln kan hämtas här: