Frei H och Thurneysen ATreatment for hyperactive children: homeopathy and methylphenidate compared in a family setting
British Homeopathic Journal. 2001. 90: 183-188
Tre av fyra barn med diagnosen adhd blev på kort tid mycket bättre med homeopatisk behandling och bättre än av konventionell medicin, visar schweiziska forskare. Totalt ingick 115 barn i studien.
I studien Treatment for hyperactive children: homeopathy and methylphenidate compared in a family setting inleder forskarna med att konstatera att trenden går mot att allt fler barn får diagnosen adhd och att förskrivningen av det centralstimulerande läkemedlet metylfenidat – som finns i exempelvis Ritalina och Concerta – också ökar.
Men föräldrar är oroliga för att ge sina barn dessa läkemedel, som i Schweiz är narkotikaklassade, och många vägrar göra det, om inte skolan mer eller mindre tvingar dem. Samtidigt är medvetenheten om alternativa behandlingssätt av hyperaktiva barn låg.
Syftet med studien var att jämföra homeopatisk behandling med behandling med metylfenidat hos barn med adhd. Studien är en så kallad prospektiv studie, vilket innebär att man följer en grupp under en behandling och vid studiens slut jämför utfallet. Studien genomfördes på en barnklinik som arbetar med både homeopatisk och konventionell behandling.
Totalt 115 barn, varav 92 pojkar och 23 flickor, ingick i studien. Barnen var mellan 3 och 17 år, med en medelålder på 8,3 år. De hade diagnosen adhd enligt diagnossystemet DSM-IV. Ifall det fanns några misstankar om huruvida diagnosen var korrekt hänvisades barnet till psykiatriker eller motsvarande för att vidareutredas innan det fick ingå i studien.
Barnen testades också enligt frågeformuläret Conners Global Index, CGI, som fångar upp beteendeproblem som uppmärksamhet, koncentration, överaktivitet, ängslan och psykosomatiska besvär. Resultaten från CGI kan kopplas direkt till diagnostiska kategorier i DSM-IV och de problem som förknippas med diagnosen adhd. Barn med ett CGI på 14 eller högre inkluderades i studien.
Studien lades upp så att samtliga barn fick en inledande individuell homeopatisk behandling. En intressant notering, särskilt för behandlande homeopater, är att forskarna fokuserade på individuella symtom hos barnet, medan man bortsåg från de symtom som är ”typiska” för adhd. Eftersom det ibland är svårt att hitta andra symtom än de som så att säga ”hör till” adhd behövde forskarna ibland pröva flera medel på det enskilda barnet för att hitta rätt.
Den analysteknik forskarna använde för att matcha symtom med rätt homeopatiskt läkemedel kallas för ”polarity analysis” och baserar sig på Boenninghausen. Stor vikt läggs vid om medel är kontraindikerade. Metoden beskrivs utförligt i en artikel av Frei (2009) .
Totalt användes 24 medel, i LM-potenser, som gavs varje eller varannan dag. Varje potens gavs i fyra veckor innan man, efter en behandlingsfri period på några dagar till en vecka, gick över till nästa potens, vanligen i serien LM3, LM6, LM9, och så vidare. I de fall där barnets reaktion var otillräcklig gick man över till nästa mest sannolika medel.
För att kliniskt utvärdera reaktionerna fick föräldrarna rapportera förändringar i barnets samtliga symtom, i fyra steg från sämre till mycket bättre. Den kliniska skattningen summerades och räknades om i procent. När ett barn hade nått en 50-procentig förbättring eller mer så verifierades föräldrarnas uppgifter genom en ny CGI.
De barn som inte förbättrades tillräckligt med hjälp av homeopatiska läkemedel fick i stället metylfenidat.
Innan behandlingen varierade CGI hos barnen mellan 14-30. Medelvärdet var 20,63. Efter i snitt 3,5 månader hade 86 barn, vilket motsvarar 75 procent eller tre av fyra barn, svarat på den homeopatiska behandlingen och uppnått en klinisk förbättring på 73 procent, och en förbättring av CGI på 55 procent.
25 barn av 115 barn behövde metylfenidat. Den genomsnittliga inledande homeopatiska behandlingen för dessa barn var 22 månader. Den kliniska förbättringen med metylfenidat blev 65 procent, minskningen av CGI 48 procent.
Tre av de deltagande barnen svarade vare sig på den homeopatiska eller konventionella behandlingen, och ett barn lämnade studien.
De frågor som studien ville utreda var bland annat:
o Hur många procent av barnen kan få tillfredsställande homeopatisk behandling och slipper annan medicinering?
o Hur många barn behöver metylfenidat?
o Hur många svarar inte på någondera behandling?
o Hur effektiv är homeopatisk behandling jämfört med metylfenidat om man ser till CGI?
o Hur skattar föräldrar och skolan den kliniska förbättringen?
o Hur lång behandlingstid krävs det för att uppnå tillfredsställande effekt med homeopatisk behandling?
o Hur lång tid pågick den homeopatiska behandlingen hos barn som sedan fick metylfenidat?
Forskarnas slutsats är att om behandlingen av barn med hyperaktivitet inte är brådskande är den homeopatiska behandlingen att föredra. De konstaterar att det är förvånande att bland de barn som gick över till konventionell medicin skedde det i merparten av fallen på grund av påtryckningar från skolan.
De pekar också på det problem många familjer upplever med konventionell behandling; att medicin baserad på metylfenidat har en ganska kortvarig verkan, mellan 4-8 timmar, och det är mest skolan som har nytta av effekterna, medan kvällar kan bli slitsamma för familjerna.
I studien skattade familjerna den kliniska förbättringen mycket högre än vad som verifierades via CGI. Skillnaden beror enligt forskarna troligen på att varje förbättring hos ett barn med hyperaktivitet innebär en enorm lättnad för familjen, och skolan.
En viktig, med dock obesvarad, fråga, är om den inledande homeopatiska behandlingen som samtliga barn fick, ändå gjorde något med barnen, och i sin tur innebar att den efterföljande behandlingen med metylfenidat gav bättre resultat än när man jämför med barn som får metylfenidat direkt. Nu tror inte forskarna att så är fallet. De menar att studien visade att när man gjorde uppehåll med de homeopatiska preparaten återkom de hyperaktiva symtomen hos barnen. Detta skulle kunna peka mot att den homeopatiska behandlingen är palliativ.
Forskarna förordar studier med uppföljning över flera år för att säkert kunna belägga om homeopatisk behandling leder till att barnet kan bli botad.
En intressant reflektion från studien, särskilt för behandlande homeopater, är forskarnas erfarenheter att ett felaktigt homeopatiskt läkemedel inte påverkade symtomen hos barnet, medan rätt medel däremot ledde till en märkbar förbättring redan inom fyra veckor.
Studiens slutsatser från homeopatisk behandling blir: Resultaten är goda; biverkningarna är få; eventuellt kan det bli smärre förstförsämringar. Det finns heller inga risker för missbruk av det homeopatiska läkemedlet, som dessutom är lätt att administrera till barnet. Behandlingseffekten kvarstår i minst 24 timmar.
Forskarna rekommenderar att för mindre barn – där skolan inte ännu börjat ställa krav – bör homeopati bli ett förstahandsval.
FAKTA:
Adhd står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder, det vill säga uppmärksamhets- och hyperaktivitetsproblem. Adhd drabbar cirka tre till fem procent av alla barn, oftare pojkar än flickor, med reservation för att mörkertalet bland flickor kan vara stort.
Diagnosmanualen DSM-IV står för Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders -IV. Diagnosmanualen används inom psykiatrin, också i Sverige.
CGI står för Conners Global Index. Det är ett frågeformulär för att skatta beteendeproblem i skalor.
Polarity analysis är en analysteknik som utvecklades av Boenninghausen och som utgår ifrån Organon §§ 133 och 153, där Hahnemann beskriver modaliteter som är udda och karaktäristiska för specifika symtom, i kombination med att valet av läkemedel ska baseras på särskiljande symtom (strange, rare and peculiar). Boenninghausen lade stor vikt vid att det utvalda homeopatiska läkemedlet inte är kontraindikerat. Metoden beskrivs av Frei H i flera artiklar .
Samtliga artiklar och studier av Frei et al finns på www.heinerfrei.ch välj Publications English.