Författare: VoH

Falska experiment kring ”vattnets minne” säger inget om homeopati som terapiform

The Controversy Over the “Memory of Water” av George Vithoulkas
Kiev Medical Academy and International Academy of Classical Homeopathy, Alonissos, Greece.
Med Sci Hypotheses 2017; 4:1-6
DOI: 10.12659/MSH.901167
Published: 2017-01-03

Begreppet “vattnets minne”, som ursprungligen myntades av pressen, har skadat den homeopatiska läkekonsten. Ett falskt experiment bör inte användas för att fördöma en välbeprövad behandlingsmetod som visar imponerande resultat, menar den välkände grekiske klassiska homeopaten George Vithoulkas.

I en intressant artikel beskriver George Vithoulkas upprinnelsen till begreppet ”vattnets minne” och hur misslyckade experiment, som utfördes utifrån felaktiga antaganden, sedan kommit att användas för att avfärda den homeopatiska läkekonsten som behandlingsmetod.

Experimenten som genomfördes utgår ifrån en felaktig förståelse av homeopati. Tyvärr används de i nästa steg som bevis för att den homeopatiska terapin inte fungerar, skriver George Vithoulkas.

Gift från honungsbiet

Det började med en fransk professor i immunologi, dr Jacques Benveniste. Han hävdade att han i ”in vitro” experiment i laboratoriemiljö bevisat att giftet från honungsbiet – Apis mellifica – i höga potenser gett strukturella förändringar på cellnivå.

Benvenistes laboratorieresultat kunde dock inte upprepas trots många internationella försök i olika laboratorier. Från detta drog forskningsvärlden slutsatsen att experimentet var falskt, samt att det därmed också är bevisat att den homeopatiska terapin är falsk.

Har skapat förvirring

Dessa händelser har medfört att forskningsvärlden idag lever med en förvirring om a) vattnet har ett minne, samt b) om homeopati är, eller inte är, en giltig terapiform, skriver George Vithoulkas.

För att skapa tydlighet går han tillbaka i historien och berättar om vad som egentigen hände. Han var nämligen själv på plats.

Historien börjar år 1988 vid ett internationellt möte för forskare på Bermudas, som arrangerades av ett universitet i Philadelphia. Temat var ”Frontiers of Science” och syftet var att öppet utforska forskningens ”gränstrakter”.

Dr Jacques Benveniste var en av talarna. Han presenterade sin forskning på seriellt utspädda vätskor, det vill säga potentierade homeopatiska medel. Benveniste förklarade att när man får ett bistick svarar kroppens immunsystem med att basofiler i vita blodkroppar degranulerar (släpper ut histamin). Benveniste sade vidare att han i sina laboratorieexperiment visat att det homeopatiska läkemedlet Apis mellifica i hög potens gett strukturella förändringar hos organismen; att basofiler degranulerat.

Vithoulkas, som var den enda närvarande med kunskap om homeopati, protesterade och förklarade att Benvenistes forskningsupplägg baserades på felaktiga föreställningar och antaganden om homeopati. Men han talade för döva öron. Benveniste fick flera av deltagarna att lova att verka för att han skulle få sin artikel publicerad i den ansedda tidskriften Nature. Vilket den sedermera också blev.

Antagandet är fel

Vithoulkas kritik mot Benveniste baserar sig bland annat på att ett homeopatiskt läkemedel i hög potens inte framkallar strukturella förändringar i en organism. Det skulle i så fall ha visat sig i klinisk praktisk behandling under de 200 år den homeopatiska terapin har utövats. Särskilt som det bland de homeopatiska läkemedlen finns många medel som är långt starkare än Apis mellifica, och som, i höga potenser i så fall borde ha lett till strukturella skador hos patienter. Vilket ingen någonsin har påvisat.

Efter Bermudakonferensen skrev medierna om Benvenistes experiment och begreppet ”vattnets minne” myntades. Begreppet skapades av journalister, skriver Vithoulkas, och har sedan använts för att förlöjliga och förminska homeopatin.

Benvenistes artikel publicerades i tidningen Nature, men med förbehållet att experimentet skulle upprepas under tillsyn av en av tidningens redaktörer, en forskningsexpert, samt den professionella magikern James Randi. Det skedde också under spektakulära former och fiaskot var ett faktum: några basofiler som degranulerade kunde inte påvisas i laboratoriet. Resultaten spreds aggressivt i medierna. Benveniste vanärades och fick sparken.

Kan medlen bota sjuka

Vithoulkas lyfter upp det trista faktum att begreppet ”vattnets minne” fortfarande används, även av homeopater själva. Mest beklagligt, framhåller han, är att diskussionen i medierna mera handlar om huruvida vattnet har ett minne eller inte. Den viktiga frågan borde i stället vara huruvida homeopatiska läkemedel i höga potenser har en kurativ effekt när de ges till sjuka, eller inte.

Men historien slutar inte här. Vithoulkas berättar vidare att några år efter Benvenistes experiment påstod återigen en annan professor att det fanns bevis för att Benveniste hade rätt. BBC gjorde tillsammans med en forskningsgrupp, och magikern James Randi, ett program om detta. De kunde inte heller denna gång se någon påverkan på basofilerna och drog utifrån det slutsatsen att homeopati är nonsens.

Borde ha motsatt effekt

Vithoulkas skrev till redaktören på BBC och påpekade att Benvenistes upplägg stred mot den grundläggande logiken för hur homeopati fungerar. Enligt den homeopatiska logiken har en utspädd och potentierad substans en effekt som är tvärtemot substansens effekt som urtinktur. I Benvenistes modell borde därför motsatt resultat ha uppnåtts, det vill säga i stället för att orsaka degranulation borde medlet förhindra att basofiler släpper ut histamin.

Enligt den homeopatiska logiken kan ett medel i sin ursprungsform – som urtinktur – leda till en symtombild hos personen som intar medlet. När medlet späds ut och potentieras är effekten den att medlet motverkar dessa symtom.

Följer man detta logiska resonemang ger ett bistick allergiska symtom när immunsystemet svarar genom att basofiler släpper ut histamin. Dessa symtom minskar och lindras med ett homeopatiskt potentierat medel av Apis mellifica – om medlet är indikerat. (Homeopatisk behandling är alltid individuell och symtomen efter ett bistick kan hos individen visa att ett annat homeopatiskt läkemedel behövs – min anmärkning).

Däremot, skriver Vithoulkas, kan ett högt potentierat homeopatiskt medel av Apis mellifica aldrig skapa ett allergiskt tillstånd med degranulering av basofiler, vilket Benveniste påstod. Det går emot den homeopatiska läkekonstens logik.

Varför kan ett medel bota

Vithoulkas pekar på att Benvenistes experiment – som bygger på ett felaktigt antagande – har använts som bevis för att den homeopatiska terapin är falsk. Det vill säga, ett experiment som bygger på ett falskt antagande och okunskap om den teori som terapin baserar sig på, används för att avfärda en terapiform. Om vattnet har ett minne eller inte har ett minne har inget med den homeopatiska läkekonsten att göra. Den viktiga frågan är varför ett potentierat homeopatiskt läkemedel har en biologisk effekt på en sjuk organism.

Vithoulkas framhåller också att det är enbart när ett homeopatiskt läkemedel genomgår en succussion, det vill säga en utspädning med en kraftig skakning för varje steg, som läkemedlet blir potent. Ett sådant potentierat homeopatiskt läkemedel kan inte skapa strukturella förändringar hos en patient, fastslår Vithoulkas.

Patienter behandlas individuellt

I brevväxlingen med BBC påpekar han att en homeopatisk behandling alltid är individuell och utgår ifrån den symtombild organismen uppvisar. Det homeopatiska läkemedlet bör stämma med patientens symtombild. Han undrar hur man kan hitta ”symtom” hos celler i en petriskål?

Det är fel att fördöma en terapiform utifrån experiment som bygger på felaktiga antaganden, och som inte har med terapiformen i sig att göra, säger Vithoulkas. Homeopati bör accepteras eller avfärdas baserat på sin terapeutiska effekt. Inget annat.

Läs hela artikeln här: http://www.medscihypotheses.com/abstract/index/idArt/901167

Homeopati har effekt vid fibromyalgi

Homeopathy in the treatment of fibromyalgia – A comprehensive 
literature-review and meta-analysis.
Katja Boehm, Christa Raak, Holger Cramer, Romy Lauche och Thomas Ostermann
Complementary Therapies in Medicine (2014) 22, 731–742

En översiktlig analys av studier som gjorts på homeopatisk behandling av patienter med fibromyalgi visar positiva effekter. Homeopatisk behandling bör därför övervägas som komplementär behandling.

En grupp tyska forskare har gjort en omfattande litteraturstudie och meta-analys av forskning på homeopatisk behandling av patienter med fibromyalgi.

Fibromyalgi finns hos 1,4-3,7 procent av vuxna i Europa, lite varierande mellan länderna. I genomsnitt skattas antalet fibromyalgipatienter till 2,9 procent av befolkningen, vilket motsvarar runt 15 miljoner människor i Europa.

Boehm et al nämner en engelsk och en tysk studie som tittat på sjukvårdskostnader för patientgruppen. Den engelska studien visar att patientgruppen med fibromyalgi kostar tre gånger så mycket under en 12-månaders period jämfört med en patientgrupp utan fibromyalgi. Den tyska studien visar att patienter med fibromyalgi som sökt hjälp hos allmänläkare gör det dubbelt så ofta, samt får remisser och sjukskrivs dubbelt så ofta, jämfört med övriga patienter.

Den tyska forskargruppen Boehm et al konstaterar i sin genomgång av läget vidare att inom den konventionella sjukvården behandlas patienter med fibromyalgi i regel farmakologiskt med: antidepressiva, opioider, icke-stereoida anti-inflammatoriska läkemedel, lugnande, muskelavslappnande och anti-epileptika.

De icke-medicinska behandlingar som nämns är aerobisk gymnastik, fysiska terapier, massage och kognitiv beteendeterapi.

År 2008 presenterade en grupp engelska forskare evidensbaserade rekommendationer för behandling av fibromyalgi. Det som rekommenderas är: antidepressiva, smärtlindrande och andra mediciner, samt träning, kognitiv beteendeterapi, utbildning, kostrådgivning och icke-medicinska åtgärder. Rekommendationerna avråder från behandling med opioider.

Boehm et al konstaterar att fibromyalgi är en komplex sjukdom som är en utmaning för patienterna. Både sjukdomens komplexitet, samt biverkningar från konventionella mediciner, bidrar till att många patienter söker komplementära eller alternativa behandlingar. Enligt en undersökning de nämner hade 89 procent, nästan nio av tio patienter, som hänvisades till ett fibromyalgiprogram på ett specialistcenter, använt sig av någon form av komplementär och alternativ terapi, det vill säga någon KAM-metod: rörelseterapier (48 procent), spirituell healing och bön (45 procent), massage (44 procent) kiropraktisk behandling (37 procent) och vitaminer och mineraler (35-25 procent).

Boehm et al konstaterar att det saknas vetenskaplig forskning som visar om de här åtgärderna är till någon hjälp för patienterna. De nämner dock en översikt, en kvalitetsstudie, som visade positiva resultat för vattenterapier och för homeopatisk behandling.

Det flitiga användandet av alternativa behandlingar och bristen på evidens var bakgrunden till att Boehm et al ville undersöka effekten av homeopatisk behandling av patienter med fibromyalgi. Forskargruppen var särskilt intresserad av att studera smärtnivåer och ömma muskelpunkter före och efter en behandling.

Mellan oktober 2012 och februari 2013 gjorde Boehm et al en omfattande litteraturstudie. De sökte i olika databaser och på bibliotek efter homeopati och fibromyalgi. Totalt hittade man 164 studier som kunde ha relevans. Studierna kvalitetsbedömdes och analyserades statistiskt, dubletter uteslöts, etc.

I slutändan fick forskargruppen fram totalt tio fall-rapporter, tre observationsstudier, en icke-randomiserad kontrollerad och fyra randomiserade kontrollerade studier.

Det som är intressant med Boehm et als studie är att de också samlade in fallstudier med homeopatisk behandling av patienter med fibromyalgi.

I en fallstudie hade tre patienter fått ett förutbestämt medel tre gånger om dagen i minst tre veckor. Ingen av de tre patienterna hade fått någon förbättring som höll i sig.

Här måste jag skjuta in en reflektion: Det är inte alls konstigt att patienterna inte svarade på det homeopatiska läkemedlet! Enligt den klassiska homeopatiska logiken bör varje patient behandlas individuellt och få det homeopatiska läkemedel som passar patientens aktuella symtombild bäst. Det vill säga patientens symtom och de symtom som friska människor fått när de prövat det homeopatiska läkemedlet ska stämma överens.

Det är närmast oseriöst att ens kalla en behandling begränsad till valda medel för homeopatisk när man redan i upplägget frångår de grundläggande principerna för homeopatisk behandling! Det enda kopplingen till homeopati är att det är ett homeopatiskt läkemedel som ges. Det är ungefär lika begåvat som att utvärdera resultatet av operationer av brutna armar, där kirurgerna opererat benen i stället.

Ett annat fall handlar om en man, 54 år, med fibromyalgi, utmattning och smärta. Han fick ett medel och efter den första dosen var symtomen värre i sju dagar. Han blev sedan bättre men hade fortfarande besvär i tre veckor. Efter det skedde ett dramatiskt tillfrisknande. Symtomen från fibromyalgin, smärtan och depressionen blev alla avsevärt mycket bättre. Det homeopatiska läkemedlet upprepades en gång. Det vill säga på två doser blev 54-åringen markant bättre.

Nästa fall gäller en 56-årig affärskvinna med kronisk utmattning och fibromyalgi. Efter att hon fick ett enda intag av det medel som passades hennes symtombild rapporterade hon tre månader efter intaget att utmattningen och muskelsmärtorna hade minskat med 80 procent. Hon kände sig också mycket mer avslappnad.

Ytterligare ett av de dokumenterade fallen gäller en kvinnlig patient med fibromyalgi och gastropares, som innebär att maten smälts långsamt, att magmusklerna arbetar dåligt eller inte alls. Gastropares ger bland annat illamående och kräkningar. De fysiska och mentala problemen försvann efter homeopatimedicinen.

Några fallstudier rörde flera behandlade patienter: en där patienten inte blev fysiskt bättre, men däremot mer tillfreds och positiv till mods; en annan patient mådde generellt bättre efter homeopatiskt läkemedel men fick mer ont i axlarna.

Tre studier var så kallade observationsstudier som använde komplexmedel, som är ihopblandade homeopatiska läkemedel.

Sex studier var kontrollerade och fyra av dessa var också randomiserade, det vill säga så kallade RCT-studier, som rankas högt av den konventionella medicinen.

I en brittisk studie fick 24 patienter ett av tre olika förutbestämda medel under en tremånaders period, vilket som jag tidigare påpekat, är ett upplägg som inte följer principen för homeopatisk behandling att den alltid bör vara individuell. De patienter där det valda läkemedlet var tydligt indikerat fick signifikanta förbättringar.

Bland RCT-studierna finns en studie av Bell som randomiserade (lottade) 62 patienter med fibromyalgi till att få individuellt utvalt homeopatiskt medel dagligen, eller placebo. Patienternas tillstånd undersöktes vid studiestarten, efter två och efter fyra månader. Det som noterades och utvärderades var ömma punkter, smärtan i punkterna, livskvaliteten, smärta, humöret och generellt hälsotillstånd. Deltagarna som fick homeopatiska läkemedel blev bättre jämfört med de som fick placebo. Studien är oerhört välgjord. Vill du läsa mer så finns den här.

Även Relton et als studie från 2009 ingår i metaanalysen. I den följdes 36 patienter. De som fick homeopatisk behandling visade bättre resultat än de som enbart fick placebo.

Boehm et als meta-analys av RCT-studierna visar att antalet ömma punkter blir färre, att smärtans intensitet minskar och att utmattningar blir bättre med homeopati, jämfört med placebo. Meta-anlysen visar att det inte skiljde sig mellan grupperna när det gäller smärta mätt enligt McGills smärtskala och depression.

Boehm et als slutsatser är att fallstudierna och de kliniska studierna visar att homeopati har en positiv effekt och att homeopati kan övervägas som komplementär behandling hos patienter med fibromyalgi. Resultaten bör dock ses som preliminära, säger Boehm et al.

Studien finns att hämta/köpa här: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/25146079

 

Modell förklarar hur homeopatiska läkemedel återskapar hälsa

Bell, I, och Koithan, M

A model for homeopathic remedy effects: low dose nanoparticles,
allostatic cross-adaptation, and time-dependent sensitization
in a complex adaptive system.
 
BMC Complementary and Alternative Medicine 2012, 12:191.

Homeopatiska läkemedel arbetar på ett annat sätt än den konventionella sjukvårdens kemiska droger. Aktiva substanser i form av nanopartiklar i det homeopatiska läkemedlet stimulerar kroppens och organismens olika system så att den återhämtar sig i sin helhet.

Iris Bell och Mary Koithan lanserar en sammanhållen modell för hur homeopatiska läkemedel verkar i levande organismer. De hoppas att framtida forskning läggs upp för att pröva hypoteserna i den teoretiskt beskrivna modellen som de förkortat kallar NPCAS. Det står för nanoparticle-allostatic cross-adaptation-sensitization.

Forskarduon konstaterar att en hel del olika hypoteser figurerat genom åren som försökt förklara hur homeopatiska läkemedel verkar, men att ingen förklaring hittills vunnit ett erkännade. Deras föreslagna modell tar med delar av tidigare förklaringar samt bygger även på empiriska rön.

Homeopatiska läkemedel potentieras

Homeopatin är ett över 200-årigt medicinskt behandlingssystem med en omfattande mängd fallbeskrivningar i klinisk litteratur, en mycket hög grad av tillfredsställelse hos behandlade patienter och en snabbt växande modern forskningsbas, konstaterar Bell och Koithan. Ändå härskar det fortfarande en skepsis mot den homeopatiska läkekonsten, där mycket av kritiken riktas mot just de homeopatiska läkemedlen.

Homeopatiska läkemedel är seriellt utspädda lösningar av tinkturer i etanol-vatten. De genomgår kraftiga skakningar, ”succussions”, vid varje utspädning. D-serien innebär att man tar en del tinktur och 9 delar etanol/vatten, C-serien att man tar en del tinktur och 99 delar etanol/vatten. Dessa proportioner behålls sedan vid varje efterföljande utspädning. Urtinkturerna görs av växter (extrakt), samt mineraler och eller djur(delar). Fast material sönderdelas först mycket fint, genom så kallad triturering, som är en upprepad malningsprocess i laktos.

När ett läkemedel har spätts ut och skakats, potentierats, över Avogadros tal (6 x 1023) borde det teoretiskt sett inte längre finnas några molekyler kvar av ursprungssubstansen i lösningarna. Konventionella forskare inom medicin och kemi hävdar därför att det inte är plausibelt, troligt, att homeopatiska läkemedel potentierade över Avogadros tal, det vill säga D24 eller C12, kan ha några farmakologiska effekter.

Begreppet ”farmakologiska effekter” används inom skolmedicinens läkemedelslära och handlar om vilka effekter substanser har på en organism. Enligt den kliniska farmakologins regler innebär en allt lägre kemisk dos en allt mindre påverkan på en organism, tills dosen är så liten att den inte längre kan ge någon effekt. Sambandet mellan dos och effekt beskrivs som linjärt.

Kritiken faller och bör omprövas

Antagandet att homeopatiska läkemedel inte kan ha någon effekt är korrekt, säger Bell och Koithan, men enbart om det underliggande antagandet är korrekt. Det vill säga att homeopatiska läkemedel skulle vara ordinära, utblandade och utspädda kemiska droger som agerar farmakologiskt enligt en linjär dos-effekt-relation.

Men, invänder forskarduon, det är de inte. Vid traditionell framställning av homeopatiska läkemedel, det vill säga den som anges i de homeopatiska farmakopeerna, vid fasta utgångssubstanser med inledande triturering, följd av potentiering med kraftiga skakningar efter varje dilution (utspädning), genereras nanopartiklar.

Nanopartiklarna skapas redan vid tritureringen och följer med i utspädningarna och skakningarna. De är i storleksordningen en till några hundra miljarddels meter och de mäts i nanometer (nm; ”nano” står för ”miljarddel”, det vill säga 10-9).

Nanoforskning fokuserar vanligen på nanopartiklar under 100 nm. Det handlar om de ofattbart små strukturernas värld – det går en miljon nm på en mm! – men det är fortfarande fråga om fysiska kroppar.

Homeopatiska läkemedel skiljer sig således från konventionella läkemedel, både till sin natur och till hur de verkar och de består enligt forskarna av nanopartiklar, till skillnad från ”vanliga” kemiska läkemedel. De arbetar inifrån organismen genom att stimulera olika nätverk och påverkar hela organismen (fysiologiskt), inte genom att undertrycka symtom i olika organ (farmakologiskt).

Kiselnanopartiklar från glasrör

Det finns fortfarande en osäkerhet kring vad som händer vid själva framställandet av homeopatiska läkemedel som forskningen har kvar att utreda, påpekar Bell och Koithan. Antingen bildas nanopartiklar av ursprungstinkturens substanser, eller av kisel som lossnar från glasrören i samband med de kraftiga skakningarna, eller både-och. Nanopartiklar av kisel är mycket reaktiva och de bildar komplicerade och mycket stora ytstrukturer. Urtinkturens substanser fastnar på nanopartiklarnas ytor i strukturerna.

Kiselnanostrukturer är speciella eftersom de kan bibehålla strukturer även när de utsätts för torka. Det homeopatiska utspädda läkemedlet (som adsorberats i nanostrukturerna) torkas (absorberas) ju oftast in i laktospiller för lagring och transport. Därför måste en hållbar teoretisk modell som förklarar de homeopatiska läkemedlens effekt även förklara hur kisel och proteinstrukturer kan behållas intakta vid intorkning i sockerpiller, understryker Bell och Koithan.

Innehåller substanser

Avancerade undersökningar med moderna utrustningar, som transmissionselektronmikroskop, har påvisat nanopartiklar av ursprungssubstansen i homeopatiska läkemedel. Bland annat har ett indiskt forskningsteam, Chikramane PS et al, visat att sex vanliga homeopatiska läkemedel gjorda på metaller innehöll mycket små aggregat av metallerna. Se artikel på Dagens Homeopati: http://dagenshomeopati.se/2014/11/07/det-finns-nanopartiklar-homeopatiska-lakemedoel-hoga-potenser/

De indiska fynden, och möjligheten att avskalade kiselnanopartiklar från potentieringsglasens insida kan ha tagit upp den homeopatiska läkemedelssubstansen redan i de allra första potentieringsstegen och sedan bär den vidare genom följande steg, skyddad för yttre påverkan, innebär att Avogadros regel inte är tillämplig vid bedömning av huruvida någon del av ursprungssubstansen kan finnas kvar vid stora utspädningar, det vill säga i höga potenser.

Det är således ett faktum att homeopatiska läkemedel innehåller substanser och att det inte handlar om utspätt vatten. Det är plausibelt – och i viss mån klarlagt – att homeopatiska läkemedel i spädningsgrader över både över och under Avogadros tal kan innehålla aggregat, ihopklumpningar, av substanser. Samt att de i alla potenser innehåller nanopartiklar som kan vara bärare av ursprungssubstansen.

Teoretisk modell

Bell och Koithan presenterar i nästa steg en modell som kan förklara hur dessa homeopatiska läkemedel med nanopartiklar verkar i en organism. De utgår alltså från hypotesen att nanopartiklar av ursprungssubstansen mångfaldigas genom upprepad potentiering, det vill säga utspädning och kraftig skakning.

Förklaringsmodellen NPCAS omfattar tre antaganden och fyra principer.

Gå gärna till källan om du vill läsa om detta beskrivet med forskarnas egna ord och begrepp. Jag ”översätter” här till ett mer begripligt språk. Eftersom modellen omfattar ett flertal forskningsområden och bland annat tar upp kemiska, medicinska, biologiska, biokemiska, psykologiska och neurologiska fenomen, innehåller studien många områdesbestämda begrepp att reda ut och förklara. Det finns inte utrymme för det i denna korta översiktliga sammanfattning.

Antagande 1:

Människan/organismen har komplexa adaptiva (anpassnings- och förändringsbara) system eller ”självorganiserande” nätverk som är ihopkopplade med varandra.

Antagande 2:

I organismens större självorganiserande nätverk ingår bland andra nervsystemet, det endokrina systemet, immunsystemet och det metaboliska systemet. Samtliga interagerar och reagerar på påverkan (stressorer) utifrån. Yttre (exogena), men även inre (endogena) stressorer ger stimuli som kan rubba den homeostatiska balansen hos en människa som organism. Med homeostas menas ett stabilt tillstånd i ett biologiskt system. En viktig homeostatisk mekanism är till exempel reglering av blodsockernivåer.

Antagande 3:

Om en organisms adaptiva förmåga, det vill säga förmåga till anpassning, överbelastas och detta sker över lång tid och med stark intensitet kan det leda till funktionella förändringar i en organism, och på sikt ge kroniska besvär. Besvären manifesterar sig som komplexa, icke-linjära, dynamiska mönster som bestäms av den enskilda personens genetiska och epigenetiska faktorer samt livsstil.

Här vill jag inflika att utvecklingen från frisk till sjuk till följd av påfrestningar (stressorer) är något varje behandlande homeopat är medveten om. Att kartlägga besvären och epigenetiska spår ingår som en del i arbetssättet för en klassisk homeopat. Vi får välkomna att även den vanliga sjukvården och medicinforskningen äntligen börjat intressera sig för epigenetiken, något som homeopater känt till och arbetat med sedan över 200 år tillbaka.

Fyra principer

De fyra principer som Bell och Koithan presenterar i sin NPCAS-modell handlar om att förklara de homeopatiska läkemedlens effekter. Återigen, jag rekommenderar intresserade läsare att gå till källan, här ger jag en översiktlig sammanfattning.

A: Homeopatiska läkemedel är mycket reaktiva nanopartikelsubstanser från urtinkturer, och/eller nanopartiklar från kisel som den homeopatiska urtinkturen infiltrerat och modifierat. Homeopatiska läkemedel är INTE kemiska droger i exempelvis pillerbulk-form (det vill säga konventionella mediciner).

B: Nanopartiklar i homeopatiska läkemedel stimulerar en komplex reaktion i organismen. Reaktionen sker i de olika nätverken (nerv-, hormon-, immun- och det metaboliska systemet) tills det med tiden omfattar organismens hela självorganisering. Ett homeopatiskt simillimum – det vill säga det allra mest liknande/passande homeopatiska läkemedlet för just det tillstånd patienten befinner sig i – agerar som en biologisk retning på ”låg” men viktig nivå, en signal, stressor, för hela organismen.

C: Läkemedlets nanopartiklar stimulerar förändringar i motsatt riktning mot den ursprungliga utvecklingen av besvären (sjukdomen). Den sjukdomsrelaterade ”maladaptionen”, anpassningsstörningen, har skapat en obalans i systemet. Det korrekta homeopatiska läkemedlet i låg dos frigör ett upphävande och omsvängning av störningarna.

Det homeopatiska läkemedlets effekt på organismen involverar icke-linjära fysiologiska fenomen som hormesis, cross-adaptation, tids-beroende sensitization och cross-sensitization/oscillation (begreppen förklaras längre fram).

D: De adaptiva förändringar som det korrekta homeopatiska läkemedlet väcker stärker systemets motståndskraft. En lyckad behandling av en patient innebär att patientens/organismens komplexa nätverk kan stå emot framtida homeostatiska störningar både på lokala nivåer och som helhet.

Begreppen i modellen

Som jag redan nämnt kallar Bell och Koithan sin modell för NPCAS, som står för nanoparticle-allostatic cross-adaptation-sensitization.

ALLOSTATIC: Ett centralt begrepp i modellen är ”allostatic stress response network”. Det handlar om att stressorer från omgivningen sätter igång organismens olika försvarssystem på en fysiologisk nivå. De olika nätverken, däribland nerv-, immun-, hormon- och det metaboliska systemet, reagerar på signaler. Exempel på stressorer är infektioner, kemiska ämnen, psykiska påfrestningar och elektromagnetiska retningar, det vill säga stimuli som upplevs som ett hot mot eller påverkan på organismen. Lågintensiva stressorer stimulerar systemen att återställa balansen, homeostasen, i organismen. Ett homeopatiskt simillimum agerar som en djupverkande modifierande signal i kroniska tillstånd. De stimulerar, över tid, till läkning.

Enligt Bell och Koithan är hjärnan och de delar av hjärnan som uppfattar hot från omgivningen, som prefrontala cortex (den främre delen av hjärnans pannlob), hippocampus och amygdala, inblandade. Cytokiner är små proteiner som produceras av immunsystemet och som fungerar som signalmolekyler mellan celler och hjärnan. Homeopatiska läkemedel aktiverar cytokiner.

CROSS-ADAPTATION: Kors-anpassning är ett dokumenterat fysiologiskt och biokemiskt fenomen som innebär att olika stressorer kan påverka samma mellanled i de biologiska allostatiska nätverken och skapa liknande reaktioner. De förändringar som stressorer stimulerar till kan vara dubbelriktade. En lågintensiv stressor (det homeopatiska nanopartikelläkemedlet) kan producera adaptiva förändringar i motsatt riktning och med motsatt verkan till en högintensiv stressor (som ursprungligen orsakat sjukdomstillståndet).

TIDS-BEROENDE SENSITIZATION, TDS: Homeopatiska läkemedel kan starta mekanismer som både utnyttjar enskilda cellers och hela nervsystemets grundläggande förmåga till anpassning och omformning (”plasticitet”) och kan till och med kan förändra själva denna förmåga (”metaplasticitet”). Detta är mekanismer som är välkända från exempelvis inlärning och minnesträning. Det sker genom stimulering (”priming”) som progressivt förstärker reaktionerna på svaga läkemedelsretningar – av korrekt valt homeopatiskt medel. Stimuleringen bör upprepas med noga avpassade tidsintervall. Den kan även skapa ett slags överkänslighet med reaktion i motsatt riktning, som dock är ändamålsenlig för att allt snabbare och starkare kunna möta en (eventuell) upprepning av den ursprungliga störningen/sjukdomen. Förloppet kan te sig som en pendling –

”oscillation” – mellan motsatta reaktioner på samma stimuli/stressor på vägen mot tillfrisknande. Det blir en form av successiva överkänslighetsreaktioner. Bell och Koithan beskriver detta ungefär som att den homeopatiska läkemedelsreaktionen kan jämföras med kända reaktioner inom den ”vanliga” fysiologin och psykologin, som hypersensibilisering, desensibilisering, omvända reaktioner och så vidare.

HORMESIS: Termen har mest använts av toxikologer. Hormesis avser ett fenomen inom biologin där en stressor är positiv (leder till en positiv förändring) i låga/rimliga doser men skadlig och negativ (leder till en negativ förändring) i höga doser. Förändringarna sker på cellulär och molekylär nivå. Reaktionen i cellen kan vara att öka produktionen av reparativa proteiner eller antioxidativa enzymer.

BIFASISK: En bifasisk dos har två faser med skilda verkningar.

Ger bättre motståndskraft

Sammanfattningsvis utgår NPCAS-modellen som Bell och Koithan lanserar från att homeopatiska läkemedel innehåller aktiva nanopartiklar från urtinkturen och/eller från nanopartiklar av kisel som modifierats/”laddats” av urtinkturen. Dessa är ojämnt finfördelade i vatten (kolloider).

En kolloid består i allmänhet av ett fast ämne som är finfördelat i en vätska. Ämnets partikelstorlek kan vara mellan en och tusen nanometer. En kolloid är heterogen i mikroskala men homogen i makroskala. Kolloidala partiklar har stor förmåga att tränga genom biologiska vävnader men inte på samma sätt som enskilda lösta joner.

Nanopartiklar har speciella biologiska och fysikalisk-kemiska egenskaper. De kan på grund av sin ytstruktur adsorbera, alltså ta upp/binda till sig, andra nanopartiklar som proteiner och DNA och fungera katalytiskt, som att starta eller underlätta kemiska förlopp. De homeopatiska läkemedlen skiljer sig alltså helt från konventionella läkemedel genom sin struktur, morfologi (form och uppbyggnad) och sina funktionella egenskaper, fastslår Bell och Koithan.

Homeopatiska medel förskrivs i låga doser och fördelas över tid. De fungerar som biologiska signaler som stimulerar/förstärker organismens eget biologiska svar på stressorer. De förändrar den biologiska funktionen hos en organism genom att de påverkar immunsystemet och övriga system som är viktiga för att en organism ska vara i balans. Nanopartiklar kan fungera bifasiskt och framkalla växlande reaktioner i organismen, i olika faser och över olika verkningstid. De förstärker effekter i organismen som motverkar tidigare påverkan av stressorer så att hälsan återställs, samt förbättrar systemens framtida motståndskraft mot de stressorer som skapat obalanser.

Ett korrekt valt och doserat homeopatiskt läkemedel främjar organismens motståndskraft och återhämtning från sjukdom. Typiskt är att tillfrisknandet följer ”Herings lag”: uppifrån och nedåt, inifrån och utåt, i omvänd ordning mot hur de olika sjukdomssymtomen uppträtt.

Artikeln finns här: http://www.biomedcentral.com/1472-6882/12/191

Klassisk homeopati hjälper barn med adhd

Oberai P, Gopinadhan S, Varanasi R, 
Mishra A, Singh V och Nayak C.

Homoeopathic management of attention deficit hyperactivity disorder: A randomised placebo-controlled pilot trial.

Indian J Res Homoeopathy 2013;7(4):158-67.

En indisk pilotstudie visade att barn med adhd blev markant bättre av klassisk homeopatisk behandling. Kognitionen ökade, trotsigheten minskade och resultaten i skolan förbättrades.

Oberai och hans forskningskollegor konstaterar att i USA uppskattas nio procent av barn i åldrarna 3-17 år ha diagnosen, varav fler pojkar (12 procent) än flickor, (5 procent). Det finns ingen motsvarande indisk uppskattning enligt Oberai et al.

År 2009 satte de upp en pilotstudie för att utvärdera homeopatisk behandling av barn med adhd. Syftet var att bedöma hur effektiva homeopatiska läkemedel är i LM-potenser vid behandling av barn med adhd, samt att ta fram ett studieprotokoll som tillåter optimal homeopatisk individuell behandling vid adhd. Med inviduell avser forskarna att alla aspekter av en patients individualitet tas i beaktande vid behandling – dvs klassisk homeopatisk behandling.

Ytterligare ett syfte med studien var att bedöma hur många deltagare som behövs för fortsatt forskning genom en större multi-center studie.

Totalt 54 barn ingick

Studien utfördes i Kottayam, Kerala. Den är randomiserad och placebokontrollerad. Studien är enkelblind vilket innebär att familjerna och barnen inte visste om de fick homeopatisk medicin eller placebo. Eftersom studien använde klassisk homeopatisk individuell behandling var det nödvändigt att den behandlande homeopaten kände till vad barnet fick. Detta för att kunna bedöma effekten av läkemedlet och byta läkemedel och potens vid behov.

Totalt 54 barn i åldrarna 6-15 ingick. Att barnen hade diagnosen adhd bedömdes i inledningen i grundliga undersökningar, enligt DSM-IV. Studien utfördes mellan juni 2009 till november 2011, den pågick alltså i två år och sex månader. Barn som även hade andra kroniska fysiska eller neurologiska sjukdomar, som epilepsi, tics eller Tourettes, eller fick annan behandling, exkluderades.

Av de 54 barnen var 43 pojkar och 11 flickor. Medelåldern var 9,3 år. Deltagarna lottades till två olika grupper: 27 barn fick homeopatisk behandling och 27 placebo.

Behandlingen inleddes med en noggrann homeopatisk anamnes. Med stöd av repertorisering och kunskap om de homeopatiska läkemedlen (materia medica) valdes ett homeopatiskt läkemedel individuellt för varje barn. Läkemedlen gavs i LM-potenser med en dos varje morgon på tom mage så länge en förbättring fortsatte. Föräldrarna instruerades att potentiera upp medlet inför varje intag.

Föräldrar till barn som lottats till att få placebo fick samma instruktioner, men de fick verkningslös vätska.

Resultaten skattades

Resultaten mättes enligt flera olika skattningsinstrument. Föräldrar fick göra skattningar, i skala 1-7. Uppgifterna bedömdes av en psykiatriker och forskargruppen. Data samlades in innan behandlingen startade, en gång per månad under pågående behandling, och efter behandlingen.

Även prestationer i skolan samlades in före och efter behandlingen.

Totalt förskrevs nio olika homeopatiska läkemedel under den tid studien pågick. Sju barn som fick homeopatisk behandling fick byta medel vid uppföljningar, antingen för att de fått ändrad medelbild eller inte svarat på det förskrivna medlet. 20 av barnen fick samma medel under hela 12-månadersperioden.

Effektivare än placebo

Resultaten visar att homeopatiska läkemedel är effektivare än placebo.

Fyra domäner i skattningsinstrumenten CPRS-R och CGI-SS vid 3, 6, 9 och 12 månader visar att trotsighet, kognitiva problem och hyperaktivitet minskat. Adhd-indexet visar signifikanta förbättringar. Även resultaten i skolan blev signifikant bättre för barnen som fick homeopatisk behandling (med 13,7 procent).

Deltagarna uppmanades att under behandlingen kontakta sin behandlande homeopat innan avtalad uppföljning ifall det hände något med barnen. Flera av deltagarna i båda grupperna fick akuta homeopatiska behandlingar för exempelvis migrän, astma, samt öron-, näsa- och halsinfektioner.

Behöver lång utvärdering

Oberai et al påpekar i sin analys av studien att förbättringen hos barnen som fick homeopati förblev stabil under hela behandlingsperioden och att barnen visade bättre resultat i skolan. En styrka hos studien var att en psykiatriker granskade skattningarna från föräldrar och bedömde förändringarna.

Oberai et al refererar till studier som utförts av forskargruppen Frei et al, som fastslagit att det behövs en utvärdering på minst tolv månader när adhd behandlas. Oberai et al menar att en studie av Jacobs et al, som hade en kort observationsperiod på enbart 18 veckor, och som inte visade några signifikanta resultat vid homeopatisk behandling, förmodligen var för kort.

Oberai et al framhåller också att det verkar som att homeopatiska läkemedel i LM-potenser som kan ges varje dag, ger säkrare resultat än c-potenser som upprepas mer sällan. Detta eftersom konflikter i familjen eller stress i skolan kan påverka pågående behandling extra mycket om medel upprepas sällan.

Homeopati bör vara första val

Slutligen konstaterar forskargruppen att homeopatiska läkemedel kan förskrivas för alla barn med adhd, eftersom de är billiga och även familjer med sämre ekonomi har råd med dem. De lyfter också fram att biverkningar av homeopatiska läkemedel saknas eller är små, till skillnad från skolmedicinska läkemedel för adhd som kan ge kraftiga biverkningar.

Oberai et al rekommenderar att homeopati bör vara det första valet vid behandling av adhd för barn som inte uppnått skolåldern, där föräldrar inte behöver omedelbar lättnad.

Forskargruppen föreslår att fortsatt forskning läggs upp som en större multi-center prospektiv (framåtblickande) randomiserad dubbel-blind och placebo kontrollerad klinisk studie.

Artikeln finns här   http://www.ijrh.org/temp/IndianJResHomoeopathy74158-2906805_080428.pdf

Klassisk homeopati effektivt vid klimakteriedepression

Emma del Carmen Macías-Cortés, Lidia Llanes-González, 
Leopoldo Aguilar-Faisal och Juan Asbun-Bojalil.

Individualized Homeopathic Treatment and Fluoxetine for Moderate to Severe Depression in Peri- and Postmenopausal Women (HOMDEP-MENOP Study): A Randomized, Double-Dummy, Double-Blind, Placebo-Controlled Trial.

DOI: 10.1371/journal.pone.0118440. PLOS. March 13, 2015

En mexikansk studie på 133 kvinnor visar att klassisk homeopati är effektivt och säkert vid behandling av depressioner hos kvinnor under den period när menstruationsblödningar är på väg att upphöra.

En mexikansk forskningsgrupp har följt 133 kvinnor som sökte hjälp för depression i samband med menopaus vid ett akademiskt forskningssjukhus i Mexiko City.

Begreppet menopaus används för den sista menstruationsblödningen. Den perimenopausala perioden är tiden kring menopaus, i genomsnitt fyra år före menopaus, tills kvinnan inte haft mensblödning under ett år. Postmenopaus är återstoden av kvinnans liv efter menopausen.

Syftet var att utreda hur effektiv homeopati är för kvinnor i den inledande och avslutande fasen av menopausen, som karaktäriseras av oregelbunden menstruationscykel, påverkad sexuell lust och sömnstörningar. Det är i forskningsstudier belagt att kvinnor lättare riskerar bli deprimerade i samband med menopausen.

Det primära syftet var att värdera effektiviteten och säkerheten vid individuell homeopatisk behandling, jämfört med placebo. Det sekundära syftet vara att jämföra effekten och säkerheten vid behandling med fluoxetine jämfört med placebo.

Fluoxetine är ett antidepressivt SSRI-preparat som den konventionella vården förskriver vid depression under menopausen. SSRI står för selektiv serotoninåterupptagshämmare. Ett känt varumärke är Prozac.

Kvinnorna behandlades enligt den klassiska homeopatins principer: med ett individuellt utvalt homeopatiskt läkemedel åt gången baserat på den samlade bilden av symtomen hos den enskilda kvinnan, och med byte av homeopatiskt läkemedel när en förändrad symtombild gjorde det indikerat.

Studien är randomiserad, dubbel-dummy, dubbel-blind och placebo kontrollerad.

Dubbel-dummy innebär att samtliga grupper i en studie aktivt studeras. Denna studie var upplagd med tre olika grupper.

Studien utfördes på ett allmänt akademiskt forskningssjukhus som ägs av den mexikanska statens hälsoministerium. Sjukhuset har arbetat med homeopatisk behandling sedan år 2004. Homeopatisk behandling utgör en del av Mexikos nationella hälsosystem.

Totalt 534 kvinnor som sökte sjukhuset för att få hjälp med klimakteriebesvär undersöktes för depression. Av dessa uppfyllde 133 studiens kriterier på diagnos MDD (major depression disorder) enligt det vedertagna klassificeringsinstrumentet DSM-IV. Studien ställde ytterligare nio kriterier för att en patient skulle få ingå, som att inte ha pågående homeopatisk, östrogen- eller psykoterapibehandling. Deltagare prövades även mot exkluderande kriterier.

Medelåldern var 49 år och 65 procent av deltagarna i studien var gifta. 64 procent av deltagarna hade en historia av depression.

Patienterna lottades slumpmässigt till att ingå i en av tre grupper:

– individualiserad homeopatisk behandling plus fluoxetine dummy-behandling

– fluoxetine plus individualiserad homeopatisk dummy-behandling

– fluoxetine placebo, plus individualiserad homeopatisk placebo

Den homeopatiska behandlingen utfördes av en läkare som var specialiserad på homeopati samt hade 18 års erfarenhet av klassisk homeopatisk behandling baserat på Hahnemanns metod beskriven i Organons 6:te upplaga, paragraferna 83-104.

För samtliga 133 patienter gjordes en inledande fullständig homeopatisk anamnes.

Uppföljningar för samtliga patienter gjordes efter fyra och sex veckor efter den första kliniska intervjun.

Resultaten av behandlingen mättes med fem olika metoder; utifrån tre olika vetenskapliga vedertagna skattningsskalor; utifrån reaktion på behandlingen, samt remission. Vid kroniska sjukdomar används begreppet remission som en medicinsk diagnostisk term för tillstånd när symtom minskat eller för tillfället helt försvunnit.

Biverkningar vid intag av fluoxetine är bland annat minskad sexuell lust, illamående, insomnia, anorexi, ångest och tremor. En patient fick så stora biverkningar i form av ångest och insomningsstörningar av fluoxetine att behandlingen fick avbrytas och patienten fick gå över till homeopatisk behandling i stället.

I gruppen som fick homeopatisk behandling upplevde 11,4 procent milda förstförsämringar, med efterföljande kliniska förbättringar. Ingen i homeopatigruppen behövde avbryta behandlingen.

Efter sex veckors behandling visade resultaten att den homeopatiska behandlingen hade bättre effekt än placebo (5 punkter på den skala som användes). 54,5 procent av patienterna svarade på behandlingen. För 15,9 procent hade symtomen minskat eller var för tillfället borta (remission).

Även de som fick fluoxetine mådde bättre än de deltagare som enbart fick placebo (3,2 punkter). I fluoxetinegruppen svarade 41,3 procent på behandlingen. 14,2 procent upplevde remission.

I placebogruppen svarade 11,6 procent på placebobehandlingen och 4,7 procent uppgav minskade eller för tillfället upphörda symtom.

Forskargruppens slutsatser är att både individuell homeopatisk behandling och fluoxetine är effektiva vid depressioner hos kvinnor innan och efter menopausen.

Macías-Cortés et al tar upp många olika intressanta aspekter i sin avslutande långa diskussion. De konstaterar att resultaten av studien, med tre grupper, enbart kan uttala sig om individuell homeopatisk behandling kontra placebo, samt fluoxetine kontra placebo, men att studien inte innebär att det går att jämföra homeopati med fluoxetine.

Forskargruppen pekar de på att framtida studier som inbegriper individuell homeopatisk behandling bör pågå en längre tid än sex veckor för att utvärdera effekten.

De resonerar kring att den dos av fluoxetine som gavs i studien möjligen var lite för låg, särskilt som menopausen innebär att halterna av östrogen kan fluktuera kraftigt hos kvinnor och att hormonvariationer kan påverka fluoxetinets verkan.

Macías-Cortés et al understryker även att merparten av de kvinnor som ingick i studien kom från fattiga förhållanden, att de var lågutbildade och att 73 procent av dem var eller hade varit utsatta för våld av män i hemmet. Detta sammantaget påverkar välbefinnandet/depressioner.

Forskarna Macías-Cortés et al betonar att fattiga kvinnor i Mexico inte har råd med dyra SSRI-behandlingar, och att dessa skulle kunna ha stor nytta av individuella homeopatiska behandlingar samtidigt som det skulle ge samhällsvinster.

Artikeln kan du hämta här: http://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0118440

Vill du läsa mer om de olika begreppen kring menopaus:

http://www.1.6miljonerklubben.com/nyheter/artiklar/visa/?id=343