The Controversy Over the “Memory of Water” av George Vithoulkas
Kiev Medical Academy and International Academy of Classical Homeopathy, Alonissos, Greece.
Med Sci Hypotheses 2017; 4:1-6
DOI: 10.12659/MSH.901167
Published: 2017-01-03
Begreppet “vattnets minne”, som ursprungligen myntades av pressen, har skadat den homeopatiska läkekonsten. Ett falskt experiment bör inte användas för att fördöma en välbeprövad behandlingsmetod som visar imponerande resultat, menar den välkände grekiske klassiska homeopaten George Vithoulkas.
I en intressant artikel beskriver George Vithoulkas upprinnelsen till begreppet ”vattnets minne” och hur misslyckade experiment, som utfördes utifrån felaktiga antaganden, sedan kommit att användas för att avfärda den homeopatiska läkekonsten som behandlingsmetod.
Experimenten som genomfördes utgår ifrån en felaktig förståelse av homeopati. Tyvärr används de i nästa steg som bevis för att den homeopatiska terapin inte fungerar, skriver George Vithoulkas.
Gift från honungsbiet
Det började med en fransk professor i immunologi, dr Jacques Benveniste. Han hävdade att han i ”in vitro” experiment i laboratoriemiljö bevisat att giftet från honungsbiet – Apis mellifica – i höga potenser gett strukturella förändringar på cellnivå.
Benvenistes laboratorieresultat kunde dock inte upprepas trots många internationella försök i olika laboratorier. Från detta drog forskningsvärlden slutsatsen att experimentet var falskt, samt att det därmed också är bevisat att den homeopatiska terapin är falsk.
Har skapat förvirring
Dessa händelser har medfört att forskningsvärlden idag lever med en förvirring om a) vattnet har ett minne, samt b) om homeopati är, eller inte är, en giltig terapiform, skriver George Vithoulkas.
För att skapa tydlighet går han tillbaka i historien och berättar om vad som egentigen hände. Han var nämligen själv på plats.
Historien börjar år 1988 vid ett internationellt möte för forskare på Bermudas, som arrangerades av ett universitet i Philadelphia. Temat var ”Frontiers of Science” och syftet var att öppet utforska forskningens ”gränstrakter”.
Dr Jacques Benveniste var en av talarna. Han presenterade sin forskning på seriellt utspädda vätskor, det vill säga potentierade homeopatiska medel. Benveniste förklarade att när man får ett bistick svarar kroppens immunsystem med att basofiler i vita blodkroppar degranulerar (släpper ut histamin). Benveniste sade vidare att han i sina laboratorieexperiment visat att det homeopatiska läkemedlet Apis mellifica i hög potens gett strukturella förändringar hos organismen; att basofiler degranulerat.
Vithoulkas, som var den enda närvarande med kunskap om homeopati, protesterade och förklarade att Benvenistes forskningsupplägg baserades på felaktiga föreställningar och antaganden om homeopati. Men han talade för döva öron. Benveniste fick flera av deltagarna att lova att verka för att han skulle få sin artikel publicerad i den ansedda tidskriften Nature. Vilket den sedermera också blev.
Antagandet är fel
Vithoulkas kritik mot Benveniste baserar sig bland annat på att ett homeopatiskt läkemedel i hög potens inte framkallar strukturella förändringar i en organism. Det skulle i så fall ha visat sig i klinisk praktisk behandling under de 200 år den homeopatiska terapin har utövats. Särskilt som det bland de homeopatiska läkemedlen finns många medel som är långt starkare än Apis mellifica, och som, i höga potenser i så fall borde ha lett till strukturella skador hos patienter. Vilket ingen någonsin har påvisat.
Efter Bermudakonferensen skrev medierna om Benvenistes experiment och begreppet ”vattnets minne” myntades. Begreppet skapades av journalister, skriver Vithoulkas, och har sedan använts för att förlöjliga och förminska homeopatin.
Benvenistes artikel publicerades i tidningen Nature, men med förbehållet att experimentet skulle upprepas under tillsyn av en av tidningens redaktörer, en forskningsexpert, samt den professionella magikern James Randi. Det skedde också under spektakulära former och fiaskot var ett faktum: några basofiler som degranulerade kunde inte påvisas i laboratoriet. Resultaten spreds aggressivt i medierna. Benveniste vanärades och fick sparken.
Kan medlen bota sjuka
Vithoulkas lyfter upp det trista faktum att begreppet ”vattnets minne” fortfarande används, även av homeopater själva. Mest beklagligt, framhåller han, är att diskussionen i medierna mera handlar om huruvida vattnet har ett minne eller inte. Den viktiga frågan borde i stället vara huruvida homeopatiska läkemedel i höga potenser har en kurativ effekt när de ges till sjuka, eller inte.
Men historien slutar inte här. Vithoulkas berättar vidare att några år efter Benvenistes experiment påstod återigen en annan professor att det fanns bevis för att Benveniste hade rätt. BBC gjorde tillsammans med en forskningsgrupp, och magikern James Randi, ett program om detta. De kunde inte heller denna gång se någon påverkan på basofilerna och drog utifrån det slutsatsen att homeopati är nonsens.
Borde ha motsatt effekt
Vithoulkas skrev till redaktören på BBC och påpekade att Benvenistes upplägg stred mot den grundläggande logiken för hur homeopati fungerar. Enligt den homeopatiska logiken har en utspädd och potentierad substans en effekt som är tvärtemot substansens effekt som urtinktur. I Benvenistes modell borde därför motsatt resultat ha uppnåtts, det vill säga i stället för att orsaka degranulation borde medlet förhindra att basofiler släpper ut histamin.
Enligt den homeopatiska logiken kan ett medel i sin ursprungsform – som urtinktur – leda till en symtombild hos personen som intar medlet. När medlet späds ut och potentieras är effekten den att medlet motverkar dessa symtom.
Följer man detta logiska resonemang ger ett bistick allergiska symtom när immunsystemet svarar genom att basofiler släpper ut histamin. Dessa symtom minskar och lindras med ett homeopatiskt potentierat medel av Apis mellifica – om medlet är indikerat. (Homeopatisk behandling är alltid individuell och symtomen efter ett bistick kan hos individen visa att ett annat homeopatiskt läkemedel behövs – min anmärkning).
Däremot, skriver Vithoulkas, kan ett högt potentierat homeopatiskt medel av Apis mellifica aldrig skapa ett allergiskt tillstånd med degranulering av basofiler, vilket Benveniste påstod. Det går emot den homeopatiska läkekonstens logik.
Varför kan ett medel bota
Vithoulkas pekar på att Benvenistes experiment – som bygger på ett felaktigt antagande – har använts som bevis för att den homeopatiska terapin är falsk. Det vill säga, ett experiment som bygger på ett falskt antagande och okunskap om den teori som terapin baserar sig på, används för att avfärda en terapiform. Om vattnet har ett minne eller inte har ett minne har inget med den homeopatiska läkekonsten att göra. Den viktiga frågan är varför ett potentierat homeopatiskt läkemedel har en biologisk effekt på en sjuk organism.
Vithoulkas framhåller också att det är enbart när ett homeopatiskt läkemedel genomgår en succussion, det vill säga en utspädning med en kraftig skakning för varje steg, som läkemedlet blir potent. Ett sådant potentierat homeopatiskt läkemedel kan inte skapa strukturella förändringar hos en patient, fastslår Vithoulkas.
Patienter behandlas individuellt
I brevväxlingen med BBC påpekar han att en homeopatisk behandling alltid är individuell och utgår ifrån den symtombild organismen uppvisar. Det homeopatiska läkemedlet bör stämma med patientens symtombild. Han undrar hur man kan hitta ”symtom” hos celler i en petriskål?
Det är fel att fördöma en terapiform utifrån experiment som bygger på felaktiga antaganden, och som inte har med terapiformen i sig att göra, säger Vithoulkas. Homeopati bör accepteras eller avfärdas baserat på sin terapeutiska effekt. Inget annat.
Läs hela artikeln här: http://www.medscihypotheses.com/abstract/index/idArt/901167